Här kommer ytterligare en utmaning!

I morse gick jag åter igen och diskuterade livets stora och små frågor med min väninna.
Den här gången kom vi att prata om spöken, spökhus och vad spöken är egentligen.
Osaliga andar säger en del och vilsegångna själar säger andra.
Anhöriga som vill ha kontakt är väl också en tänkbar förklaring, men räknas dom som spöken verkligen?

Jag tror att människor har olika typer av energier beroende på vart man är i utvecklingsprocessen.
Jag tror dessutom att det är viktigt att försöka göra sig av med sånt som ger dålig energi; bitterhet, hat, missundsamhet, girighet, viss typ av rädsla, etc.
Den typen av känslor ger tung eller "kletig" energi som lätt fastnar i både tid och rum.

Jag vet att jag länge funderade på varför det var så lätt att vända en glad och positiv stämning i ett rum med flera personer i till en negativ stämning bara genom att det kom in EN enda människa som var på dåligt humör.
Nu tror jag att det handlar om att tunga energier liksom "kletar sig fast" medan de lättare energierna är mer flyktiga och därför har lättare att transportera sig.

Jag tror alltså att spöken kan vara tunga energier som fastnat i en tillvaro och på en plats som man tror är den enda existerande...

Intressant rubrik i DN idag

Ann Heberlein skriver så här i DN idag: "Sömnen väcker existentiella frågor, liksom döden, utan att vara lika definitiv; vart tar jag vägen när jag inte är här?"

Själv tror jag att det just är i drömmen som det är särskilt lätt att mötas med invånarna i den "större världen" :)

Fast ibland är det svårt att ens vilja förstå!

Idag fick jag åter igen post till Sebastian, eller till Sebastians dödsbo som det står på alla försändelser. Det kommer oftast reklam från Universitet och Högskolor, men idag kom hans deklarationsblankett!
Det är just i såna stunder som det blir så uppenbart att han försvann mitt i livet och då sliter det i hjärtat hur mycket jag än vet att han fortfarande finns här om än i en annan form.
Han är ju inte "krambar", "diskussionsmöjlig/omöjlig" eller allt annat som han var som min kära, älskade son. Det kommer alltid att fattas mig, hur mycket jag än lär mig om hans nuvarande liv...

Vill ni vara med och diskutera den här frågan då??

Igår avslutades en av de två utvecklingscirklar jag har deltagit i sen min son Sebastian "gick över". Sen dess har det gått oerhört fort att utveckla mina egna förmågor till att ha någon sorts kommunikation med honom i den värld han nu befinner sig i.

Intresset för vad som händer när den fysiska kroppen dör har intresserat mig ända sen jag var barn, men på allvar sen slutet av 70-talet när en annan stor familjetragedi gjorde att jag behövde få svar på livets stora fråga:

Vad händer egentligen när man dör?

Genom åren har jag i olika perioder försökt att lära mig mer om den frågan genom att läsa böcker, gå kurser, diskutera med andra, meditera etc. Det har dock legat på någon sorts "hobbynivå" om man nu kan kalla det så.
Nu när jag verkligen har gått in för att lära mig mer om ämnet så går det alltså väldigt fort!
Jag får också mycket hjälp, både från duktiga och kärleksfulla vänner här på jorden, men också av Sebastian m.fl. i "hans" värld.

Om man nu ska diskutera såna här frågor här, vilket jag gärna vill försöka göra, så är det svårt att veta vart man ska börja....

Jag väljer att börja med ett påstående:

"Där jag är NU i min tro så tror jag att man väljer att födas där man har bäst förutsättningar att utvecklas enligt den plan man har gjort upp åt sig själv på "själsnivå".

Vad tror du?
Tror du ungefär lika eller tror du på något helt annat, vad då i så fall?
Tror du inte på något alls? Varför inte då?

Apropå energier

I Vetenskapens värld här om veckan så berättade dem om Universums energier.
Summan av eneregierna är densamma som i begynnelsen, men den "mörka materian/energin" (som de kallade den för att de inte visste vad det var) ökar.
Det går nämligen inte att "fånga in" och undersöka denna materia eftersom den tar sig igenom/förbi annan materia.

I ett laboratorium som låg insprängt en km i ett berg har de dock kunnat "fånga in" en liten mängd av denna energi, men alldeles för lite för att kunna fastställa vad det är...

En forskare uttryckte sin förtvivlan med att "jag önskar att den mörka materian bara kunde försvinna eftersom vi inte vet vad det är", en annan forskare sa att "jag väljer att inte tro på den där spökmaterian eftersom den inte går att undersöka".
De andra forskarna letar ivrigt vidare...

Det är ändå tur på något sätt att det finns dem som verkligen inte vill tro på något annat än det de kan "ta på" för det innebär kanske att forskarna till slut kommer att kunna bekräfta det som så många människor redan vet utan att veta på det sätt som "gäller för vetande i världen"...

Undrar vad det skulle kunna innebära för mänskligheten?

Här om dagen gick jag och pratrade med en väninna om mordet på en kvinna i Örebro som nu hade resulterat i att den misstänkte mördaren tagit sitt liv i häktet på grund av att misstankarna mot honom stärkts ytterligare.
Jag måste erkänna att jag inte följt fallet ordentligt vilket min väninna gjort och hon var nu alldeles upprörd över att den skyldige hade "fegat ur" och tagit livet av sig nu när det började närma sig ett åtal.
Hon tyckte att det var så taskigt mot kvinnans anhöriga som på detta vis inte fick möjlighet till ett ordentligt avslut.
Dessutom måste det ha känts som ett oerhört "energisläpp" för de poliser som hade arbetat så länge med fallet!

Det är så klart alldeles sant, men själv såg jag en rad möjliga förklaringar till självmordet:

- han insåg att även om han var oskyldig så skulle allt peka på att han var skyldig vilket skulle göra att alla hans nära och kära skulle dras med i skiten och ville bespara dem den skammen...
- han insåg att allt var kört och orkade inte stå med skammen, vilket i sin tur visar att han kanske ändå känslomässigt förstått vad han gjort och tänkte att han betalade ett förlorat liv med sitt eget (inte ett helt ovanligt resonemang i de länder som har dödsstraff) ...
- han insåg att det var kört och tyckte att livet i fängelse inte var särskilt tilltalande så då tog han livet av sig för att slippa undan...
- han såg sig själv som ett offer för omständigheterna och tog livet av sig för att få det bättre någon annanstans...

Själv tror jag att han - om han "smitit undan en konsekvens" - kommer att få göra om. Inte handlingen utan konsekvensen av handlingen...

Det uttalandet grundar sig på att min tro är den att vi alla är här på jorden för att utvecklas som individer och grupp. För att göra det så är det viktigt att vi inte lämnar en massa "lösa trådar" utan gör vårt bästa för att avsluta det vi påbörjar.
Vi får göra det i vår egen takt, men vi måste lika fullt göra det, antingen i detta liv eller i nästa eller nästa eller ....

Vad tror du?