Det här tycker jag är viktigt!

Den här bloggen har kommit till för att jag ska få möjlighet att diskutera existensiella frågor och utvecklas tillsammans med dig. Varken du eller jag har monopol på sanningen, men visst har vi väl något vi vill dela med andra? Det är dock viktigt att allt som skrivs här skrivs med respekt för varandras olikheter och åsikter. Jag kommer också att berätta om kontakterna med min son Sebastian som hastigt gick bort i september 2010 utan att ha varit sjuk, utsatts för våld eller råkat ut för någon olycka av något slag.

S/5-7

Fortsättning



2010-10-23
Bitte berättade att hon ”såg Sebastian som en mycket längre, större (som en ljuslåga som blir större och längre) människa… en annan energi mer eterisk.
Han var klädd i ljusa fina ”Jesuskläder” eller ”Grekiska Guda-kläder” eller Arabiska; vad heter de”?
”Pyamas-party-kläder” föreslår jag och ”ja, något åt det hållet…”
Hon kunde se på energierna att det var Sebastian, men han såg inte längre ut som på bilderna i bildspelet som gick bakom.
Han kom med en grupp andra, inga släktingar eller så, utan andra som var likadant klädda som honom.
Han gick först och sen kom det kanske tre stycken efter och sen kanske två efter det.
Sebastian stod mycket längre fram än de andra och det var inte så att han behövde dem, men det kändes som om de ändå var med och gav honom energi.
”Ungefär så där som jag beskrev när han precis gick över, att han hade haft någon med sig och när han åkte rätt upp så var han hemma han kände igen sig och bara var där en stund tills han kom på att han kom från jorden och måste kolla läget där nere igen”.
”Han stod och lade sin hand på var och ens huvud under defileringen och han försökte ge lugn, kärlek, och frid till alla. Han var i sitt lugn, sitt ljus i sin kärlek och det var också en känsla som präglade hela begravningen tyckte jag. Folk var ledsna men inte hysteriska om du förstår vad jag menar?
Hans tid var klar här på jorden. De här, som är som han är, är här ganska kort tid. Hans själ är ett högre vetande. När han var klar kunde han inte vara kvar. Människor kommer att minnas honom som en orädd, kärleksfull och ljus person. När sorgen har lagt sig kommer alla som har känt honom minnas honom med glädje och han kommer att vara en förebild som de för alltid bär med sig”, säger Bitte.
Joel (Bittes man) kommenterade Bittes beskrivning av hur hon sett Sebastian under begravningen som: ”Han låter som en ängel”!
När jag frågade Monika om hon sett något igår så berättade hon att hon sett att det var tjockt med energier till höger framför kistan, men inget annat i kapellet.
2010-10-25
Monika smsar och berättar att
”Sebbe har pratat mycket med mig, men att det är så flummigt och abstrakt så det är svårt att förmedla över huvud taget….
Men summan är helt kort att han pratar om kärlek, han förstår att vi gråter, men säger att vi absolut inte behöver göra det då han i högsta grad finns kvar- bara i en annan form.
Han visar sig också på ett annat sätt för mig. Det är mest hans energi som syns och den är fantastiskt kärleksfull.
Han pratar mycket om det verkliga syftet med att vi finns och det är kärlek (?!) vi ska göra gott, bli utvecklade själar och han försöker få mig att förstå hur det ser ut ”på andra sidan” och det ser helt fantastiskt ut;)).  Han hälsar att Nodinn´ är en god/klok/utvecklad själ som han kommer att vaka noga över!
Han säger att vi måste inse att livet är så otroligt mycket större än den lilla tid vi lever på jorden och att vi lever mycket mer parallellt med andevärlden än vad vi nu verkar tro; att vi skall kalla på dem och så, det behöver vi inte alls. De är här hela tiden…
Massor av dem!  
Det är inte alltid vi kan ta in dem i våra sinnen… han fortsätter mest hela tiden. Det är mest en känsla han förmedlar och den är ju kärlek… och den ska vi förmedla vidare till vår omgivning…”

Jag ringer upp Monika och ber henne förtydliga och berätta mer:
Hon säger att Sebastian har ”huserat” med henne hela helgen, ej kroppsligt, mer bara energi.
Bara kärlek (vilket är det ”begränsade” ord jag själv använder av något som är så obeskrivbart som det känns när han pratar, säger Monika).
”Det här livet är en så liten del av livet, det är så mycket, mycket större Monika” säger Sebastian. Det här är bara en liten del…
”Så få jag se hur det ser ut hur det är och jag har ju bara tillgång till mina egna bilder”, säger Monika.
”Paradiset – bara gott och fint, vackert, kärleksfullt”.
”Ni behöver inte gråta jag finns här mer än någonsin” säger Sebastian och han pratar med en så mild röst.
”Nu ser jag honom som ett ljus. Har sett honom i ”Jesuskläder” efter i fredags. Då stod han uppe på scenen i sin vanliga gestalt under gravölen, han stod till vänster om bildspelet – i hörnet. Ville bara iaktta, stå och titta på alla.
Efter gravölen har han alltså inte visat sig i sin gamla skepnad”.

Sebastian säger: ”Tänk om, tänk inte bara fysisk kropp, släpp begränsningarna med att bara se till den fysiska kroppen, den har inget med livet att göra”.
2010-10-25
Inatt hade jag en så härlig dröm, jag drömde att Sebastian kramade mig så där underbart härligt som jag minns att han gjorde. Jag visste att han var död och jag kunde inte se honom för han var inte i sin fysiska kropp, men han kunde kramas… och han gjorde det två gånger!
Lite senare i drömmen befann vi oss i en stor aula eller liknande, jag kände inte igen människorna som var där, men det kunde ha varit jobbrelaterat, kanske nuvarande jobb eller mitt förra. Jag lade mig i alla fall ner på golvet för att sova tror jag och då sa jag till Sebastian att han kunde komma och krama mig igen, det var ändå ingen som kunde se honom. Då gjorde han det och jag kunde dessutom krama tillbaka, jag kunde alltså känna honom och jag blev så otroligt glad och lycklig!
När jag vaknade så försökte jag göra om det hela men det gick ju förstås inte…
2010-10-25 Johan, Pontus, Sanna, Johanna och jag träffar Camilla
Vit gräddtårta med jordgubbar dyker upp i Camillas huvud – kan det vara Sebastians vanliga ”kaksug” som var detsamma som fest (se Sanna hos frissan)
Johan får veta om sina tidigare liv, men det tar jag inte heller här.
” Starwars – plastsvärd med Sebastian – låtsas fajtas” säger Camilla till Johan.
Camilla frågar mig ”morsan – brukar han kalla dig det”?  ”Nej inte särskilt ofta” svarar jag.
Hon fortsätter ”morsan, mörkbrun stickad tröja, kanske rödbrun schal? Kräftor? Sommar”?...
Nu sitter han så där igen…(visar hur han brukade sitta). Hur som helst han är i alla fall här.
Sebbe till Pontus:
”Starwarskort här med? Nej. Andra kort? Nej Turtles? Nej men Johan och han…
Han vill snacka med Johan och Pontus lite ”grabbigt” Han undrar om du/ni vill fråga något om hans övergång”?  Det ville de inte!
Camilla ber om Sebastians namn och personnr och jag säger det två gånger, men Camilla ber mig upprepa en gång till och då säger jag fel; 3e istället för 10e mars varpå Sebbe ger ifrån sig en missnöjd kommentar…
Camilla säger: Han var en glad skit – vill inte att ni här ska vara ledsna, glöm honom inte, men fokusera inte på det som inte blev. Han var mycket medveten om när han gick! This is it! Han var en sån som ”larvade sig”. Han skulle vilja vända upp och ner på er som han gör med Nayeli så att ni börjar skratta.
Han har inga problem med att gå över. Hans själ vet att allt är som det ska. Han har andra projekt. Han är en hjälpare. Lysande ögon – stark och ljus och hög själ. Han har viktiga uppdrag på andra sidan. Det är viktigt att han har er kvar. Han ska samarbeta med er på något sätt. Så fort vi tänker på honom så kopplas vi upp på honom.
Det blir känslosamt att inte kunna krama er med sin fysiska kropp. Han blir också berörd – blir lite svårt att prata om det.
Jag frågade vad han tyckte om sin egen begravning? Vad tyckte han om upplägget? 
Minglade runt med en öl så där. Det var precis vad han behövde – kunde ”dunka rygg” med gamla polare.
 ”Mingelmänniska” med en öl i handen.
Sissi undrade om Sebastian ville säga något till Erik (Sebastians kompis)?
Verkar inte vara något han kommer ihåg…
Kort i en kortlek visar han. Ruter ess. Lägger ut alla fyra essen: Tro på dig själv – inget otalt – kör!
Sebastian är vid gott mod, han har en annan uppgift. Att jobba med stridigheter på jorden (Bosnien kommer upp men det kriget är ju slut), svenska soldater, män som han kan relatera till i sin egen ålder, hjälpa till där.

Någonting med Hockeykillar igen…”Wacko” (knäppskallar)

Han vill prata med Johanna själv sen. Skickar just nu så många röda rosor till dig ”Bed of roses” Bonjovi till Johanna. Vill säga mycket till dig, svårt när det ska gå via Camilla – skit jobbigt! Vill nog säga några grova skämt men vill inte leverera nu när Camilla sitter här.
Han håller på att bråk/busa med hundarna, vill kunna hålla på så med alla.
Bevara honom i ert hjärta, även om han är i en annan dimension så är han här. Han är som ett hologram. Han är egentligen på väg upp men har stannat.
 ”Jag ska inte lämna er, glöm det”!
Han pratar om en ring. Han är här hela tiden
Johanna och Manda har samma energier där det andliga varit i fokus.  Starka kvinnor. Egentligen är ni väldigt lika. Sebastian har valt ”sin syster”, samma energier.
Sissi förlorade Sebastian i ett annat liv också när han var ung; Romarriket. Där var också Natayo med. Sebastian och han var krigare och Sebastian dog när han var 27 år. ”klarade mig inte lika länge den här gången” säger Sebastian.
Att jag (Sissi) varit hans mamma har inneburit att jag uppfostrat honom på något sätt som har hjälpt honom att utveckla sig själv så fort - själsligt. Det går så fort för honom för att han är klar.
Ha inte fokus på vad vi inte fick utan på vad vi fick. Ur ett annat perspektiv är vi ifrån varandra en kort tid.
Vi här på jorden har valt att se våra liv ur en negativ synvinkel. Man kan se sig som ett offer.
Jag (Sissi) är en hjälpare! Har man den agendan så väljer man att gå ner där man verkligen behövs. Sanna och jag (Sissi) har hjälpt varandra. Små barn har extremt höga energier och kommer som hjälpare. Man blir placerad där man behövs! Man kan tycka som hjälpare att man ”drar till sig folk som sitter i skiten”. Vi lyser in med ”Ficklampan” i människors mörkaste hål.
Om vi tänker på honom så kommer han. Har vi bekymmer – be om hjälp! Han har Connections nu – som ”Gudfadern”! Dumt att inte utnyttja det!
”Du behöver inte gå i sorgeflor” säger Sebbe till Johanna. Han övervakar dig på så sätt att han ser till att inget händer.
Du får gärna gå vidare men jag måste ”kallna” först bara. Camilla får ont i hjärtat vilket betyder att det är väldigt känslosamt för Sebbe nu.
Johanna frågar om hon har rätt halsband? Japp! Hon frågar vidare om han kommer att vänta på henne och ja, de kommer att ses snart (enligt hans sätt att se det).
Råd till Pontus och Johan; skjut inte upp saker till sen. Gör det ni brinner för!
Svart/vit målflagga betyder kör fort – racing. Han är med er. Be om hjälp, ni får faktiskt hjälp av honom, inget är omöjligt.
Apropå samlingsgrejer: ”Du får mina grejer” betyder samma sak som ”Jag älskare dig”. Sebbe som en storebror till Pontus och som en jämngammal med Johan, men ni betyder lika mycket för honom båda två!
Sebastian t.ex. var levnadsglad, han kom högt uppifrån, han var säker på vad han skulle göra. Ögonen strålar som om han hade en ficklampa inne i huvudet. Lev livet fullt ut!
Sebastian vill att ni ska leva era liv till 100 %, det gjorde han. Det är dags att gå vidare!

Camilla till Sanna: ”Ditt arbete är fel, du är på fel ställe. Du lider inte av det men du använder inte hela din potential. Har mycket healing i dina händer – får inte bli för flummigt! Massageterapeut skulle du kunna bli t ex”.
”Man ska iu inte låta sig stoppas för att man inte har råd”. Sebastian säger ”skit i det, det kommer att lösa sig med pengarna.

2010-10-30
Igår kväll gick jag och lade mig väldigt ledsen eftersom jag pratat med polisen i Falun som gett mig en väldigt knapphändig information ang. Sebastians dödsorsak. Det blev bara fler frågetecken och fantasierna satte full fart och jag kände återigen paniken från första gången jag tog till mig att Sebastian hade dött. Mannen jag pratade med sa att Sebastian hade dött av att det satt matrester kvar i luftvägarna, vilket förorsakade lungödem. Han sade något om förstorat hjärta, men kunde inte svara på några frågor om orsak och verkan vilket gjorde informationen helt värdelös. Jag ska ringa på måndag igen…
På kvällen när jag gick och lade mig bad jag Sebastian hjälpa mig med informationen ang. dödsorsaken och somnade sen. Jag vaknade någon gång av att jag behövde skriva n er information jag fått i en dröm; jag såg en etikett på en tablettburk (tror jag), vit text på en blå bakgrund. Glykos kärlfört… HTV   +   ? Jag tänkte först att jag nog skulle komma ihåg informationen ändå, men gick till slut upp och skrev ner det på en liten lapp. Vet inte om det har någon betydelse…
När jag sen gick och lade mig igen och slöt mina ögon så såg jag för första gången Sebastian: Han hade på sig sin rutiga jacka och sin hatt, han såg trött ut.
Han stod vid första glasdörren, efter hissen, hos Hanna och öppnade den för att hålla upp den åt mig. Istället slank det in en kort mörkhårig kvinna under hans arm. Han såg först förvånad ut och kvinnan stannade upp. Jag såg henne bara bakifrån, men jag tänkte först att hon var asiat eftersom hon hade det korpsvarta håret, men sen tänkte jag att hon kanske var indian eftersom hon hade så där ”runda” tjocka hårstrån och den pageliknande frisyr som jag förknippar med indianer. Hon hade en mörk kort jacka och en ljusblå längre t-shirt el. dyl. som hängde nedanför jackan.



Nodinn´



Sebastian lät henne gå före och sträckte sig sen fram och öppnade nästa glasdörr över hennes huvud och släppte förbi henne (jag hängde bara efter) han gjorde likadant med ytterdörren. De gick sen fram i hallen mot Nodinn´s sovrum; kvinnan först, Sebastian efter och sist jag (antar jag). Känslan var att kvinnan skulle få se hur Nodinn’ såg ut nu. Hon måste alltså ha känt honom innan. Jag stod där och tittade in i deras sovrum och allt upplöstes så småningom.
Jag trodde att det var slut där och det var det nog kanske också, men jag fick en bild av ett kvinnoansikte bara, påminde lite om ett eskimåansikte lite runt och vindpinat. Hon kanske var i min ålder, bilden gick sen över till att bli en ”kolteckning” av en indiansk man med skrud….

Fortsättning följer…

Del 6

Fortsättning
Jag har fått en del reaktioner och frågor på min blogg som jag har varit tvungen att tänka över lite.
Någon har undrat om jag skriver i terapeutiskt syfte medan andra uppmuntrar mig till att inte tappa modet och hålla igen i min berättelse.
Båda delarna har nog sin sanning.

Finaste Sebastian

Att jag skriver över huvud taget är att jag, som jag nämnt tidigare, blev uppmanad av Sebastian (via Monika bl.a.) redan de första dagarna efter hans död att jag skulle skriva ned allt som hände. Han ville att jag skulle berätta för andra vad som egentligen händer när man dör.
När jag nu väljer att dela med mig en del av allt material jag har samlat på mig så inser jag ju att jag i och med detta får ytterligare en möjlighet att bearbeta allt igen. Vilket jag gärna gör.
Jag märker också att jag inte är lika modig längre vad det gäller att dela med mig av allt som hänt och alla tecken vi fått. Det låter alldeles för fantastiskt även i mina öron.
Jag kommer ändå att fortsätta att förmedla det jag antecknat, dock inte allt. Vad jag ska göra med resten har jag ännu inte bestämt eftersom jag får information hela tiden.
Jag litar på att jag kommer att få veta snart.

En del av alla dessa goa människor

Det har också kommit ytterligare en insikt till mig som blir starkare och starkare:
Jag har en otrolig familj, släkt och vänner som det inte är lika förunnat många andra. Ett helt gäng av kärleksfulla människor som finns hos mig och ställer upp för mig i mitt liv och som gör det möjligt för mig att leva vidare och verkligen njuta av det som finns att njuta av i livet.
Det kommer ofta bakslag. Som i morse när jag inte kunde motstå frestelsen att lyssna på den tio sekunder långa röstinspelning jag har av Sebastian på min mobiltelefon. Då kändes det som om hjärtat skulle slitas ut ur kroppen på mig!
Då kände jag verkligen hur mycket jag saknar hans härliga skratt, hans varma kramar och hela hans person. Det kommer jag alltid att göra så klart, men det känns för det mesta ganska ok eftersom JAG vet att han är hos mig hela tiden, det känner jag.
Eftersom jag, som sagt, förstår och vet att alla inte har det lika bra som jag själv vad det gäller att ha människor omkring sig som också är öppna för alla möjligheter så känner jag att jag vill ge vidare det jag själv får.
Vad folk sen väljer att behålla av det jag berättar är upp till dem, men nu har de i alla fall ett val.
En omständighet till som har hjälpt under den här tiden är de människor jag möter i mitt jobb; människor som kommer från krigshärjade länder och som har mist både barn, makar, släkt, vänner OCH sitt land. Det är ju inget nytt att dessa människor finns, men att sitta och prata enskilt med mammor som mist sina söner och döttrar på det mest fasansfulla sätt gör att jag inser att jag har kommit ganska lindrigt undan.
Jag blir tröstad av den vetskapen även om det inte på något sätt tar bort min egen sorg och saknad, men det tröstar och jag känner också ett behov av att dela med mig av det som har gett mig själv styrka.
I berättelsen om Sebastian så börjar vi närma oss tiden för hans gravsättning. Själv ville jag från början att hans aska skulle få spridas för vinden, men hans syskon ville ha en plats att gå till, en plats att sköta om och det skulle också vara en plats där man kunde sitta ner och prata med honom om det man ville.
Det var ingen stor avgörande sak för mig bara vi inte stängde in Sebastian i någon urna eller så utan lät hans aska få komma direkt i jorden.
Det gick bra och nu är det skönt att ha det som en lördagsrutin att gå till hans grav och tända ett ljus, pyssla lite med blommorna se naturens förändringar och känna stillheten.
Här fortsätter mina minnesanteckningar:
2010-11-02
Jag satt i min säng och fick en ”bild” av Sebastian sittandes vid sin blivande grav (tror jag) med sina underben nere i jorden, min första tolkning var att en del av honom är kvar med oss här på jorden. Lite senare började jag dock lägga in mer negativa tolkningar av den bilden, men det är ju det första som ska gälla…
Jag såg också en bild av en grupp män klädda i silverkostymer sittandes vid ett silverfärgat konferensbord. Den ena mannen som var i trettiofemårsåldern kanske, vände sig mot mig för att säga något, men då försvann bilden.
2010-11-04
Idag gravsattes Sebastian. Det kändes märkligt att se hans aska rinna ner i jorden, men det kändes alldeles för overkligt för att reagera på något speciellt sätt.

En vacker vinterbild av Sebastians grav

De senaste månaderna har ju varit helt surrealistiska över huvud taget så det här var bara ytterligare en händelse lagt till de andra.
Hur kan mina liv pågå parallellt med varandra på ett så konstigt naturligt/onaturligt sätt?
2010-10-05
Kl 05.40 vaknar jag av att jag har följande meddelande i huvudet: ”mamma och pappa jag finns inuti er och ni finns inuti mig”. Jag smsade över meddelandet till Anders.

2010-11-08 Dröm
I natt drömde jag först att jag satt och pratade med en person, typ psykolog, ingen jag känner. Hon var något yngre än jag, med axellångt blont hår.
Hon sa ”du vet att jag brukar säga att det blir som ett energifält runt dig när Sebastian är nära. Nu har du det igen”.
 ”Jag förstår det” sa jag ”för nu tjuter det i mina öron så mycket och jag blir alldeles uppblåst i huvudet”.
Jag ser att psykologpersonen pratar med mig hela tiden, men jag hör ingenting. Samtidigt ryser jag jätte mycket i hela kroppen i en liten stund och sen upphör både ljud och rysning. Då säger psykologpersonen att ”det är precis så det går till när det är rätt” …eller något åt det hållet.
Jag vaknar till, somnar om och i nästa dröm är jag tillsammans med några släktingar som jag inte känner igen. Vi hade just pratat om allt som hänt och den kommunikation vi har och har haft med Sebastian hela tiden och de lyssnar intresserat, men när jag vänder ryggen till så hör jag hur de tisslar och tasslar om att ”de tror på vad som helst nu när de är så ledsna”. Jag tror de sa något om sektliknande verksamhet också.
Jag blev tok-förbannad och sa åt dem att gå ut ur rummet eftersom jag inte hade lust att slösa energi på folk som inte trodde på vad vi sa… sen vaknade jag nog…
Idag fick jag tillbaks ”heat lotion” lukten i näsan. Den har jag känt i stort sett ända sen Sebastian gick över, men den försvann när vi gravsatte honom. Det har gjort mig lite sorgsen eftersom jag förknippar den lukten med Sebastians närvaro.
Så nu känns det jätte bra att det luktar heat lotion om allt igen!
2010-11-09
I morse när jag skulle till jobbet så hade jag som vanligt en liten oroskänsla i magen så jag började min vana trogen att be en bön till universum om stöd och hjälp och en känsla av att det bara är kul att gå till jobbet (det ÄR ett kul jobb jag har, det är bara det att jag har precis börjat och allt känns lite ostabilt och det är svårt just nu i livet ändå).
Mina ”vardagsböner” brukar låta så här: Tack mormor, pappa och alla andra ljusänglar, mina hjälpare och mina guider, Ella och Tekkla + alla mina andra älskade husdjur (och om det är särskilt viktigt så brukar jag dra till med Gud och Jesus också för säkerhets skull), tack för att ni... etc.
Efter att Sebastian dog har Gud och Jesus definitivt utgått från min ramsa, men nu har jag bestämt mig för att Gud är förlåten och Jesus kan bytas ut mot Sebastian som ju är en minst lika stor och ljus ängel för mig som möjligen Jesus är…
Nåväl jag bad om kraft och mod och när jag kom till jobbet hade de satt in mig på en utbildning med färre deltagare vilket gjorde det mycket lättare och skönare för mig.
Innan vi startade så öppnade jag fönstret för att släppa in lite syre trots snöovädret som pågick utanför.
Då kom det in en fågel (förmodligen en koltrast trots att jag fick för mig att den hade mörk näbb) och gick en sväng på fönsterbläcket innan den vände om och gick ut genom fönstret igen. Den satt och vippade lite på stjärten innan den bestämde sig för att ge sig av.
Jag tänkte direkt att det var en hälsning från Sebastian att ”det e chill”.
Dagen på jobbet blev lika bra som den brukar och jag kunde åka hem med lättat hjärta.
Tack Sebastian, jag älskar dig härifrån in i oändligheten!
2010-11-11
Jag vaknade i natt och kunde inte somna om utan låg vaken i ca två timmar, vilket blir rätt stressande när man vet att man ska upp igen om en stund…
Det stack och kliade mitt i pannan (pannchakrat) och jag tänkte att ”jag lägger mig på spikmattan och ser om jag kan slappna av”, men icke! Jag började då istället att tänka på mitt mantra som jag fick när jag gick och lärde mig TM för trettio år sen (i samband med min bror Börjes sjukdom som jag nämnde i del ett för övrigt).
Under meditationen såg jag ganska omedelbart det lilla hål, jag ibland kan se, som brukar betyda början på en tunnel som jag kan dras in i. Det blev dock bara ett hål och på andra sidan såg jag en stjärnhimmel som också är lite bekant då jag var där och ”reste omkring” med Siriandra (en annan medial vän) en gång.
Jag tog mig igenom ”hålet”, som då hade blivit en liten tunnel och befann mig plötsligt bland stjärnorna. Jag blev genast medveten om att det stod någon framför mig; en lång och smal figur som bara visade sig som en siluett – jag såg alltså inget ansikte eller så utan endast en mörk bild av en människa – som hade vingar.
Jag drogs fram mot vingarna som jag däremot kunde se väldigt tydligt. De såg ut som vita svanvingar fast lite mer duniga och de satt fast på figurens armar som var uppsträckta över figurens huvud. Då slog det mig att ”det här är ju en ängel” och hjärtat började klappa fortare av upphetsning och då försvann ängeln. Jag vet att jag hann tänka på Sebastian men sen koncentrerade jag mig på att jag såg jordklotet framför mig om än väldigt långt bort.
Jag såg kontinenterna och haven, men Sydamerika såg inte riktigt ut som Sydamerika så jag blev lite fundersam på om det var Afrika jag såg osv. Sen upptäckte jag att det brann över hela högra sidan av jordklotet, alltså åt Asien- Australien hållet. Då drogs jag närmare klotet och det som jag tror var Sydamerika fick en mer fyrkantig form än vad man är van att se det från kartorna. Jag fick en obehaglig känsla i magen och kom tillbaks till rummet igen. Jag vet inte vad bilderna ville säga, men det var en stark upplevelse.
Jag har nog inte trott på änglar förut, inte att det var en speciell sort som faktiskt hade vingar. Jag har tänkt att änglar är ett annat namn för själar, guider, hjälpare etc. Spännande!
Tack Sebastian för att du visar mig allt och att du fortsätter att ge mig information både genom bilder och genom dofter. Jag vet att du även försöker göra dig hörd, men än så länge lyckas jag bara ta emot tjut och lock för öronen, men jag hoppas och tror att det snart bli ändring på det!
2010-11-21
Idag var jag hos den healer som Sanna var hos för ett tag sen och som hon tyckte var så bra, Ammih heter hon.
Ända sen i morse så har jag återigen haft ”heat lotion” doften i näsan och det gör mig så glad eftersom det inte händer så ofta nu för tiden.
Hur som helst så kom jag dit, stressad som vanligt, och fick lägga mig på britsen och jag hann knappt lägga mig förrän hon sa att det var obalans i stort sett överallt.
Kronchackrat var i oordning så hon undrade om jag hade problem med sömnen. Jag har ju inga problem med att somna in men jag vaknar ju alltid mitt i natten nu för tiden.
Vidare sa hon att mitt tredje öga(pannchakrat) var 100 % öppet och att jag hade väldigt många omkring mig nu, både änglar, andar m.fl. och det var bara bra.
Vidare hade jag en mindre blockering i halsen och i hjärtat hade jag en stor sorg.
I magen var det riktigt illa och hon sa att hon kunde känna en stor depression. Det tredje ögat jobbade med ett stort ”varför”.
Hur som helst började hon heala mig uppifrån och ner och jag kan säga att jag grät oavbrutet under hela timmen tror jag.
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning hon sa allting och jag är inte ens säker på att jag kommer ihåg allt men hon frågade om jag hade förlorat ett barn och hon undrade om det var nyligen.
Hon sa att ”det gjorde inte ont” och hon frågade hur det hade gått till för hon kände ett starkt tryck på den vänstra sidan av huvudet, från örat upp över tinningen ända upp till mitten av skallen på vänster sida.
Jag sa att vi inte riktigt visste ännu och då sa Sebastian genom Ammih att det inte var viktigt heller.
Hon sa att vi (Sebastian och jag) hade väldigt starka band både då och nu och att det fanns en stark energi emellan oss fortfarande.
Ammih säger att Sebastian säger att ”nu håller han dig och att det är han som vaggar dig”.
Hon frågade om han brukar kalla mig för morsan och jag sa att ”inte alltid men han gjorde det ibland”.
Han sa ”morsan du vet vart jag är” och hon undrade om han brukade skämta och skoja. Sen frågar Ammih om jag brukar tända vita ljus hemma och det brukar jag ju, hon sa att Sebastian ville att jag skulle tända gula ljus istället för det var mer glädje (kan det vara påsken han menar då tro, för det är de ända gånger jag kan komma ihåg att jag har haft gula ljus).
Ammih sa ”.”För vad det är värt i den här stunden så är den här sorgen en kärleksfull sorg om du förstår vad jag menar”, men jag förstod inte riktigt, inte ens när hon förklarade, men det kanske handlar om att det är en händelse som innebär en kärleksfull utveckling för mig, för det är ju något jag själv har varit inne på i alla fall.
Hon såg en regnbåge och hon såg senare också fiskegrejer som hon bara ville förmedla. Hon frågade om jag brukade känna hans energier hemma och det gör jag ju så hon bekräftade bara att det var han. Hon sa också tidigare att jag kunde lita på att jag har en andlig kontakt och det jag hoppas/tror att jag upplever och känner stämmer.
Hon sa också att Sebastian brukar ”busa” lite och flytta på saker och ”tappa” grejer och vill bara att vi ska veta att det är han.
Hon sa också innan hon började hela mig att jag hade en stor ångest som satt som skit i lungorna, lungspetsarna (och det har jag ju verkligen känt av sen Sebastian gick över), det var ingen fara än och hon skulle nog kunna hjälpa till med det.
Mot slutet av healingen så frågade Ammi vad jag hade för kontakt med min morfar och jag sa ”ingen bra” och Ammih sa då att han fanns här nu och ville på något sätt hjälpa till med något nu istället och eftersom hon inte visste vad det handlade om så kanske jag behövde förlåta honom för något. Jag sa att han inte betydde något för mig men att jag tyckte att han hade varit taskig mot mamma och då sa hon att det kanske var det han ville ställa till rätta och kanske är det så.
Innan jag skulle gå så fick jag en sten som skulle kunna hjälpa mig och så fick jag dra ett Oscho-kort, jag drog ”fostran”.  
Ammih sa att morfar ville visa någon egenskap som jag hade fått med mig från barndomen och som jag skulle jag lägga åt sidan.
Eftersom det inte ringde någon klocka hos mig så fick jag ta med mig den frågan hem.
Jag fick också ett ”recept” för att rena mina njurar eftersom de inte mådde så bra (en vecka med citronvatten och fyra veckor med citron- och ingefärsvatten - 1 liter/dag).
Hon sade att jag ändå hanterade sorgen på rätt sätt, men att jag behövde komma för att få fler behandlingar. Hon hade inte någon tid förrän i slutet av december, men den tiden tog jag.
Precis när jag skulle gå så sa Ammih igen att mitt tredje öga var vidöppet och att jag hade många omkring mig som hjälpte mig nu och jag berättade då att det gjorde mig jätte glad eftersom det är min ända strävan just nu. Att lära mig hur jag ska kunna kommunicera med Sebastian.
Hon sa också att hon kunde hjälpa till med den öppningsprocessen om jag ville.
Jag berättade om den ”syn” jag haft tidigare av ängeln och om hon visste vad det var för en typ av ängel? Hon sa direkt att det var min guide. Det kändes jätte härligt, äntligen!!!
Hon sa också att den reningsceremoni som jag och Sanna anmält oss till är en jätte bra början för att kunna ta emot det ljusa år som hon kunde se låg framför mig nästa år.
När jag på hemvägen ringde upp Sanna och berättade så försökte vi tillsammans klura ut vad morfar kunde ha skickat med för skräp som jag borde göra mig av med.
Vi kom på ”jag duger som jag är” och ”att tro på det uppenbara och inte tvivla när jag får svart på vitt att något är som det är”.
När jag ringde Hanna för att berätta så frågade jag henne om det verkligen var så att Sebastian brukade kalla mig för morsan eftersom det här var tredje gången han kallade mig det och det således var tredje gången jag fått den frågan (två gånger av Camilla och en gång nu).
Då sa Hanna det att det kanske var precis tvärtom; ”du ville ju inte att vi skulle säga morsan eftersom du tyckte det lät fult, så det kanske är ett sätt att skämta eller få dig att reagera” och det kan nog kanske stämma för både Ammih och Camilla har frågat i samband med det om han brukar skämta och skoja…
2010-11-23
Idag först kom jag på Kiss!!! Jag satt och såg ”Kiss-reklamen” på TV och sa till Manda att ”just det ja, det sa ju Ammih också, hon frågade om Sebastian gillade Kiss och jag sa att han hade väldigt bred musiksmak så han gillade säkert Kiss också, men han var väl ingen utpräglad Kiss fan” sa jag.
”Jag säger bara det jag får upp” sa Ammih då.
Manda påminde mig då om att Sebastian och Thomas var på Kiss-konsert i Australien och att han tyckte att det var bland det häftigaste han hade varit på.
Hur fasen kunde jag glömma det, jag satt ju för tusan och pratade med Thomas och Malin om det när de var här för några veckor sen.

Fin Sebastian på Grönan veckan innan han gick bort

Jag kan inte fatta att jag fortfarande blir så glad för de där ”bevisen” jag får hela tiden, jag vet ju att han är med oss hela tiden!






2010-11-25 Dröm
Jag drömde att Sebastian, jag och Manda – tror jag – är i en lägenhet som jag känner som om det var hemma fast det inte är det.
Sebastian kan komma och gå som han vill mellan våra världar och just nu är han här för att berätta vad det var som hände när han gick över.
Han kunde inte berätta hur det var på den ”andra sidan” utan han kunde bara berätta om den utifrån de ögon han hade när han var här, ändå visste han varför.
Han hade sin vinröda t-shirt på sig och han stod och lagade mat i vårt kök tillsammans med Hanna – tror jag – eller…
Jag gick in till Sebastian i köket för att han skulle berätta hur allt hänger ihop, jag hade med mig papper och penna för att skriva upp allt.
Istället för att berätta så visade han en film på en hemmabio. Jag vet inte vad som visades på filmen, men jag blev ledsen för jag förstod på något sätt att han bara hade kommit för att stanna en stund. Jag grät och Sebastian släppte då det han höll på med i köket och bar upp mig i sin famn så att jag kunde vila i hans armar, och bar ut mig ur rummet medan han sa ”Sissi Sissi”. Jag frågade om han verkligen fick göra så. Han svarade att nu fick han göra som han ville samtidigt som han la ner mig på sängen. Han lade sig ner bredvid för att berätta.
Han skojade lite om att han bar mig och sa att ”så där får jag egentligen inte göra” (en känsla hos mig var att han inte fick det för att han då skulle kunna ”gå sönder”).
Jag frågade hur länge han skulle kunna stanna och han svarade att han skulle stanna så länge jag var ledsen.
Jag sa att ”då får du stanna länge”… Han såg då lappen jag hade i handen, den jag skulle skriva ner det han berättade. ”Vad är det du håller i handen” frågade han och jag sa vad det var, ”bra” sa han (och jag fick en känsla av att när jag förstod allt så skulle jag lättare sluta att vara ledsen) och sen vaknade jag..
Egen kommentar: Idag är jag hemma för att jag känner mig dålig, men jag vet inte om jag är sjuk. Jag hade en jätte värk i huvudet igår (i pannan, ögonen och mitt uppe på hjässan) så jag gick och lade mig.
Det tjöt i öronen lite svagt så jag tänkte att värken kanske betydde att Sebastian ville komma fram och säga något eftersom värken i huvudet täckte både pann- och kronchackrat.
Jag vaknade mitt i natten av att värken var olidlig!! Jag gick upp och tog en Ipren och försökte somna om, men värken bara tilltog så jag letade upp en Alvedon också och tog den.
Jag är lite tveksam till de där tabletterna sedan Sebastian dog (eftersom han hade klagat på huvudvärk den senaste tiden och ätit Ipren) och jag tänkte på honom.
Värken ville inte ge med sig och det blev värre när jag låg ner så jag satt hela tiden.
Jag började ana att det kunde vara maginfluensa, men jag hade samtidigt ingen magvärk och kände mig inte illamående… Jag gick tillbaks till sängen, men kunde fortfarande inte ligga ner och började så smått må lite illa. Jag gick upp och kräktes.
Manda kom in och ”höll mig i pannan” och sen blev det bra. Jag kunde lägga mig ner och somna om. På morgonen när jag vaknade så hade jag samma huvudvärk, men betydligt mildare, det gick nästan inte att kalla det för värk längre och det tjöt i öronen så nu trodde jag igen att det var Sebastian som ville säga mig något. Jag kollade för säkerhets skull med Monika men hon hade inte fått in något meddelande från Sebastian.
Till saken hör att jag nu också läser boken om diksha ”Vägen till insikt” och där står det att det kan hända en del saker i hjärnan när man får diksha och boken är i sig en diksha om jag kommer ihåg rätt. Ja jag vet inte, allt verkar vara möjligt så jag håller mig öppen för alla varianter….
På kvällen gick jag ändå på Bittes utvecklingscirkel.
 Natayo, Hanna (Nayeli i magen), jag, Manda och Sebastian på min bror Börje och hans fru Sannas bröllop.

Del sju
2010-11-25 Utvecklingscirkeln med Bitte
Idag var temat ”Möte med våra guider”.
Vi började som vanligt med att meditera och därefter öppna upp våra chackran. Sen var första övningen att vi skulle föreställa oss en plats i rummet dit vi skulle gå för att möta vår guide. Vi skulle försöka känna oss fram med händerna, känna om energierna förändrades och när vi tyckte att vi hittat rätt skulle vi ställa en fråga; t ex om det fanns något guiden ville förmedla. Vi skulle vara uppmärksamma på känslan i kroppen och tankar som kom o.s.v.
Jag gick iväg till mitt ställe och försökte känna med händerna, men det ända jag kände var en viss temperaturskillnad i händerna. Jag rörde mig lite framåt och ”stötte” till något med pannan och var tvungen att se efter om jag gått in i något, en gardin eller liknande. Inget där så jag utgick ifrån att det kanske var min guide ändå. Jag försökte känna lite mer, men fick inte in något annat än lite värme i händerna, jag fick ändå känslan av att jag hade något väldigt smalt framför mig.
Jag blev tung i benen och började som vanligt försöka analysera vad det kunde betyda…, vidare fick jag upp ”ta det lugnt, du vill för mycket”. Det har jag ju hört förr så om det var jag själv som påpekade det eller om det var min guide är ju svårt att veta.
Vid återsamlingen hade alla fått fram de mest fantastiska bilder och känslor så jag deppade lite för att jag själv blockerar mig så som jag gör. De andra påpekade för mig att jag ju faktiskt ”gått in” i något, kanske att jag fått en smäll på ”tredje ögat”…
Nästa övning var att sitta två och två och försöka se den andres guide. Vi skulle be om ”det högsta” om vi fick fram skyddsdjur eller liknande.
Jag satt med Lotta (en annan deltagare) och fick direkt fram en grizzlybjörn som var brunbeige och som hade ett ljussken runt sitt huvud. Eftersom Lotta i övningen innan berättat att hon hade mött en stor härlig brunbjörn så tänkte jag att min bild var färgad av det mötet. Jag bad därför att få fram det högsta och då förvandlades grizzlybjörnen till en Jesusgestalt med ett starkt lysande sken runt sitt huvud. Jag såg ingen kropp utan bara en ”byst” liksom. Gestalten stod ganska långt bort så jag bad honom komma närmare och han kom så nära att jag inte kunde se några detaljer i ansiktet, men jag kände ett starkt pirrande i kroppen, en lyckokänsla och jag bad om ett budskap till Lotta och fick fram tröst och därefter bad jag om ett namn och fick ”Amos”.
Lotta hade i sin tur också fått fram en Jesusgestalt med ljusbrunt hår klädd i en vit och blå särk och han såg bekymrad ut. Hon såg också en kvinna med långt rött lockigt hår som böjde sig ner som över ett litet barn. Hon höll då undan sitt hår med båda händerna.
Den tredje övningen lyssnade vi på en CD skiva med Iris Hall där hon vägledde oss fram till en mur där vi var tvungna att gå till vänster för att öppna grinden som fanns där och som ledde in till en underbar trädgård med härligt doftande blommor och bin som surrade runt. Vi följde en stig som ledde fram till en sjö där vi fick stå och bara andas in den ljuva doften och känna vinden som snuddade våra ansikten. Vi gick sedan upp på kullen som låg till vänster om oss och på den kullen stod ett träd där vi sen satte oss ner för att vila och kanske träffa någon vän, guide eller anhörig som nu fanns på andra sidan…
Jag var hela tiden steget före i den guidade turen, jag visste redan vart jag skulle, kändes det som. När jag satte mig vid trädet så kom mina guider från Lottas beskrivning flygandes ”baklänges” genom luften som om de hade kastats från Lottas sida till mig. De hamnade till vänster om mig; kvinnan satt närmast och den bekymrade mannen bredvid henne. Han kändes lite osäker som om han inte visste om det var ok att vara där. Jag reflekterade en stund över det och ställde frågan vilka de var och varför de satt som de satt.
”Mamma och pappa” sa de, men jag hade en känsla av att de var Maria Magdalena och Jesus, men det kändes lite förmätet av mig så jag avfärdade det lite för mig själv först.
Jag bad mannen komma och sätta sig på min högra sida och det gjorde han. Jag såg att färgerna från kvinnans röd-orange-rosa särk och mannens blå-vita särk flöt in i mig från varsitt håll och min kropp fick regnbågens färger, men med en mer präglad nyans från deras färger. Sen satt de så nära mig och höll mig så kärleksfullt i händerna så att jag började gråta. Som på en given signal började de samtidigt att stryka undan min lugg från varsin sida och sen pussade de mig på varsin kind samtidigt och sen lade de ner sina huvuden på mina axlar. Tårarna rann. Det var så fint och det kändes så skönt.
Sen sa rösten på skivan att det var dags att vända tillbaks, men jag ville inte gå därifrån. Mina ”föräldrar” föste milt iväg mig och rösten på skivan sa att jag kunde återvända när jag ville eftersom jag nu hittade vägen själv och föräldrarna nickade bekräftande och jag började gå ner för kullen igen. Rösten på skivan sa att jag skulle vända mig om och vinka till mina besökare och då jag vände mig om stod de där och gav mig slängkyssar. Det var så vackert och så sorgligt…
Jag hittade ut och stängde grinden bakom mig.
Väl hemma igen gick jag in och Googlade på Maria Magdalena som jag inte vet så mycket om och hittade då bilder som mycket väl stämde överens med det utseende på kvinnan som jag mött. Samma hårfärg och samma färg på särken. Jag bläddrade då också fram bilder på henne och Jesus tillsammans och då hittade jag även en bild där han hade kläder i samma färg som de han hade haft på sig i vårt möte… Fantastiskt!!!
´Gullungarna Nodinn´och Nayeli
2010-11-27Hanna, Nayeli och Nodinn’ sov över hos oss inatt så jag sov i soffan och vaknade av att en mansröst bestämt sa ”Nademasmesh”.
Jag gick upp och skrev ner det så som jag tyckte att det lät för att sen se om det betydde något.
Hanna och jag googlade på det både som ett enda ord men också delat i två och tre och fick fram en hel massa betydelser på olika språk, men bara varje ord för sig. Det fanns dock tre språk som hade en betydelse för varje ord; Nade mas mesh vilket på polska och galiciska betydde ”maska över massorna” och på spanska betydde ”lagt till fler nät”.
När Hanna gick hem gick jag själv in och googlade på Nadema eftersom det kunde vara Nademas mesh där Nadema är ett namn och mesh är månader (vilket det betydde på flera språk).
När jag kollade efter det namnet så kom jag till Youtube och en videofilm som visade på olika urangruvor i först i Kanada och sen svepte vi vidare via ”google earth map” till Australien och uranbrytning där och sen tillbaka till Kanada där de visade att brytningen motsvarade ett område lika stort som Vancouver … mycket märkligt tycker jag, dels för att det handlar om Canada och Australien där Hanna och Sebastian varit och dels att det handlar om Uranbrytning som man kan ha många åsikter om och dels för att det var de områdena jag svepte över när jag hade min ”stjärnresa” där jag träffade ängeln som jag berättat om tidigare.
Nåväl under videofilmen på Youtube så stod det ett utdrag ur en roman som handlade om falska och riktiga indianer. Ett barn som hette Nadema och hade en mamma som hette Louise och en pappa som hette Lars och var från Norge, men som nu var död…
Titeln på boken får jag återkomma till när jag kollat upp.
Konstigt tyckte jag ändå och jag ringde Sanna för att bolla och hon tyckte jag skulle be om ett förtydligande av mina guider.
2010-11-28
Jag försökte sätta mig under samma träd som i torsdags och det gick väl sådär, men jag bad ändå om ett förtydligande av vad mansrösten kan ha menat med ”Nademasmesh” och det ända jag fick upp var ”cirkelgång”, ”Nodinn´”, ”Triumf”, ”Karneval”. Jag kan inte säga att det blev tydligare för mig i alla fall.
Någon dag senare frågade jag en av våra tolkar på jobbet som kommer från Libanon om hon visste vad Nademas mesh betydde. Hon sa att Nadema var den feminina varianten av Nadem som är ett namn och mesh är som slang för inte, ej, nej, nekande eller liknande….
2010-12-02
Tre nya övningar på utvecklingscirkeln med Bitte idag. Temat var att se tidigare liv och första övningen var en uppvärmningsövning:
1/ Vi skulle tänka oss ett träd som vi klättrade upp i och sen skulle vi sitta högst upp och bara njuta av solen. Vi skulle vara uppmärksamma på vad det var för sorts träd och mitt träd var en tall som finns i Gagnef på väg till sjön. En av tallarna som växer där jag tror att den ”försvunna byn” ligger.
Nåväl, jag klättrade upp i min tall som plötsligt blev det stora trädet i någon av Twilight-filmerna och när vi fick instruktioner om att vi skulle titta mot solen så var det bara dis för mig och två kupade händer som höll i en blå gnistrande kristall som gnistrade så starkt istället för solstrålarna. När vi sen skulle lägga oss tillrätta på en skön gren så försökte jag lägga mig i händerna istället…
Efter en kort stund så skulle vi klättra ner för trädet och ”vakna upp” igen.
Bitte hade med sig en av Solögas böcker som handlade om växternas betydelse med sig och där stod det att tall står för vishet och det var ett antal uppmaningar om att jag skulle förstå hur mycket visdom jag besatt och att det var dags att stå för det. ...som ett mantra helt enkelt!
2/ Vi skulle tänka oss att vi stod på ett hustak någonstans i världen, därifrån skulle vi sen titta upp mot den klarblå himlen och sen ”flyga iväg” uppåt mot molnen som fanns där uppe någonstans. Väl inne i molnen så ”stannade vi upp” för att känna efter lite för att sen fortsätta turen mot ett öppet område i molnen där vi såg marken igen. När vi gjorde det så skulle vi landa och studera omgivningen, hur det såg ut, om det fanns några människor där, vad det var för känslor inblandade, hur vi såg ut osv…
Jag började med att stå på ett tak i Athen, sen på ett i New York, men jag bytte tak hela tiden eftersom jag hade svårt att stå kvar.
När jag hittade taket i New York kändes det till en början bra eftersom det brukar vara murade staket runt de taken (har jag sett på film!), men efter en liten stund så var jag ”tvungen” att ställa mig på kanten av staketet och titta ner och jag fick en väldig lust att kasta mig ner precis när Bitte sa att vi skulle flyga upp mot den blå himlen.
Just när jag flög iväg upptäckte jag att jag stod på ett vanligt tegeltak i Stockholm.
Efter flygturen landade jag i en djungel, i regnskogen och jag hamnade i en by där jag först såg några hyddor.
Jag gick närmare och såg en kort man i höftskynke, färgglatt tunt pannband, korpsvart pageklippt hår med lugg; en pygmé. Han vankade oroligt fram och tillbaks i en halvcirkel framför mig, först trodde jag att han var rädd, men sen såg han ut att vara mer respektfull – vördnadsfull.
När jag tänkte på mig själv så reagerade jag på att jag var så mycket längre än vad han var och när Bitte sa att vi skulle se ner på våra egna kroppar för att se om vi var en man eller en kvinna så kunde jag bara konstatera att jag var en Totempåle, men ändå hade jag känslan av att vara pygméns fru på något sätt.
Vi blev uppmanade att leta efter en spegel eller en liten sjö att spegla oss i och det blev ju förstås jätte svårt för mig för även om jag kunde ta mig loss ur ”Totemfängelset” så var det ju inte så lätt att hitta varken spegel eller en sjö där i djungeln, men jag försökte…
…och jag lyckades; jag stod i en hydda som såg ut som ett stort getingbo och genom de äggformade gluggarna till fönster såg jag solen stråla ner genom den fuktiga vegetationen när vi blev uppmanade att ”flyga” tillbaka.
Efteråt frågade Bitte om vi kunde känna igen vad det var i det här livet som hade gjort att vi kom tillbaka till just den inkarnationen så kunde jag inte förstå något alls.
Det verkade ju helt galet att vara en Totempåle…
Flera dagar efteråt kom jag dock på att det förmodligen handlade om varför jag sitter fast i min cellskräck så mycket som jag gör samt varför jag har varit så rädd för det andliga tidigare.
Inte så konstigt om man på grund av ett högt andligt kunnande blivit låst vid ett föremål för att kraften skulle finnas kvar i byn… (min egen tolkning av den känsla av insikten jag fått)
3/ Den här gången skulle vi tänka att vi stod på ett berg och tittade ner. Jag såg direkt en vacker strand med ett blått härligt hav nedanför som jag ville kasta mig utför…
Bitte sa att vi hade att välja på att ta trapporna, stegen eller repet ner, jag tog repet. Vidare skulle vi välja mellan tre grindar och öppna den. Jag såg en. Vad såg vi och vart var vi?
Jag stod innan för en mur klädd i någon röd sammetsklänning och tittade upp mot ett sånt där fult ogästvänligt stenhus eller snarare borg, som de har i England.
Det var några buskar mellan mig och huset, men jag började ta mig förbi dem för att komma fram till ett jätte kargt, kulligt och blåsigt landskap i Scottland.
Jag var nu en bondflicka med något brunt och beigt på mig. En brun långkjol tror jag och en beigeaktig skjorta och en brun schal.
Jag reagerade på att jag hade bytt kläder och att jag inte längre var den adelsdam som jag känt att jag först var när jag gick igenom grinden. Då fick jag tillbaks de kläderna igen…
Jag upptäckte då att jag höll ett barn i min famn som kan ha varit i Nayelis storlek. Barnet var alldeles stelt och jag tänkte att det var dött.
Bitte sa att det var dags att vända tillbaks lite snabbt och jag blev alldeles rådvill, vart skulle jag göra av barnet?
När de andra började berätta vad de varit med om var jag fortfarande kvar vid grinden och visste inte vart jag skulle göra av barnet.
Till slut la jag ner det bakom en buske och tänkte att jag kunde gå tillbaks senare och ta rätt på det…. Det kändes riktigt olustigt..
Jag klättrade upp för repet och kom tillbaks till gruppen. Jag berättade vad som hänt och Bitte sa att om vi råkade ut för den typen av händelser när vi gör övningar så framkalla bara en person eller någon annan som hjälper till att lösa situationen på plats.
Vad hade då det här livet för anknytning till mitt nuvarande liv? Ja att jag förlorat Sebastian nu och förmodligen förlorat ett barn då och även Sebastian ännu i ett annat liv (se avsnittet med Camilla) var ju inte så svårt att se kopplingen emellan, men varför…?
Även i det här fallet tog det en tid för mig att förstå, men nu tror jag att jag vet:
När Camilla sa att jag förlorat Sebastian i ett tidigare liv där han var 27 år så undrade jag varför jag måste uppleva det gång på gång och Camilla sa då att det var för att jag var en hjälpare och så kan det ju vara.
Efter att ha analyserat mina egna tankar sen Sebastian gick över så har jag dock kommit fram till följande; ganska tidigt vet jag att jag sa till mina nära att ”även om jag aldrig någonsin har tänkt att jag ska ta livet av mig så har det alltid funnits som en nödutgång om man skulle vara tvungen, men nu var ju den dörren stängd för om jag nu skulle välja den så skulle ju det innebära att jag hade barn kvar på den här sidan så då skulle ju det inte vara någon lösning.
Jag vet att jag också har tänkt att jag inte längre är rädd för döden och att om jag dog av mig själv så skulle det inte göra så mycket, då var det ju det som var meningen….
Jag har också undrat varför Sebastian hela tiden säger till folk att han är så orolig för mig, det värsta som kan hända är ju att jag dör och då ses vi ju…
Jag har också tillåtit mig att skita lite i mig själv genom att tillåta mig att dricka vin oftare än jag borde, röra på mig mindre än jag brukar, äta när andan faller på o.s.v.
Tills det slog mig plötsligt att det är ju det här jag har till uppgift; att överleva mitt barns bortgång!!!!  Jag har övat på att separera hela livet och gjorde den reflektionen för inte så länge sen då Bitte sa att jag kanske har övat på motsatsen nämligen att försöka hålla kvar.
Nu känns det mer som om jag har övat på separation för varje separation jag varit med om har också inneburit en ny möjlighet och det har jag blivit bra på att veta.
Så även denna gång och jag sa redan dagen efter Sebastians bortgång att det måste komma något enormt stort efter det här. Jag har också påmint mig historien om min egen farmor som sörjde ihjäl sig efter min farfar och som av alla betraktades som en jättesvag kvinna som inte kunde klara sig själv utan sin man etc.
Jag tror att jag i mina tidigare liv där jag förlorat mitt barn har antingen tagit livet av mig eller helt enkelt slutat att leva och att det jag har att göra denna gång är att överleva och det tänker jag göra.
Jag tänker inte bara överleva jag tänker leva!!! Tack älskade Sebastian för att du hjälper mig med det!
(Efterreflektionerna på dessa övningar skrevs ner 2010-12-12)
2010-12-04
Vi var hembjudna till Johanna på middag i hennes lägenhet jag, Hanna, Natayo, Nayeli, Nodinn ´och Manda.
Medan Manda fortfarande var på jobbet satt vi och pratade när TV:n plötsligt satte igång vilket vi bara skrattade lite åt och Johanna berättade att hennes dator brukar kunna sätta igång lite då och då och att hon brukar tänka att det är Sebastian.
Kl 23.08 sätter plötsligt mitt mobilalarm igång trots att den inte är inställd på den tiden (jag var ju tvungen att kolla förstås). Hanna hör senare att det är någon som håller på i hallen, men då vill Johanna att vi ska sluta prata om det för annars kan hon inte sova.


Nästa dag när vi träffas för att adventsfixa och sen gå och tända ljus på graven så konstaterar jag att vi kanske börjar bli lite för nonchalanta inför allt som händer så att vi nästan bara rycker på axlarna, han är ju otroligt duktig på att visa att han är med oss. Som Johanna konstaterade och som jag helt bortsåg ifrån var att det ju var den 4e igår och att alarmet gick igång strax efter kl 23…. (Visserligen var det vid 23-tiden den 3e som han gick över, men den officiella dödsdagen är den 4e och så var det ju nu vi alla var tillsammans).

Hanna, Nayeli, Sebastian och jag på bastuflotten i somras.


2010-12-11
Jag och Sanna var på reningsceremoni idag med ”Frissan” Sussie och Ammih (healern) och fjorton andra personer som jag aldrig träffat förr.
Från det att jag klev in i lokalen hade jag gråten i halsen och när de första reningsceremonierna började grät jag hejdlöst.
Vi låg ner på golvet under tiden Ammih och Sussie gjorde en schamansk reningskur där de gick runt och rensade ur, öppnade upp och gav ny energi.
Det trodde i alla fall jag eftersom de kom och satte sig på huk bakom mig och tröstade och gav mig healing eftersom jag var så ledsen. ”vad gulliga de är tänkte jag som stannar så länge hos mig trots att vi är så många här”.
Till slut kunde jag inte låta bli att se efter vilken av de två vitklädda ”tjejerna” som satt på huk bakom mig och höll händerna ovanför min panna så att de värmande händerna ”stillade” mina hulkningar.
Då såg jag att det inte satt någon där…. Vad glad jag blev! Kan det ha varit min guide eller var det Sebastian?
Under resten av ceremonin när de gick runt och stannade till ville jag inte titta upp mer för att se om det var Ammi, Sussie eller.. ? som var hos mig, jag ville bara känna…
När vi vid återkopplingen efteråt fick berätta om hur vi upplevt det hela så var det först ingen som ville säga något. Sen sa en flicka som inte såg ut att vara mer än 15 år (men som tidigare sagt att hon inte längre var tonåring när Sussie i början av dagen hade konstaterat att hon som tonåring hade en så alldeles ren och oförstörd energi) att hon hade en massa att säga:
Hon sa att hon var medial och ville först säga till den i rummet som ofta hade huvudvärk och ont i ryggen att om hon gick och fick ordning på ryggen så skulle även huvudvärken försvinna.
Hon sa också till mannen som satt bredvid henne att han brukar känna av sitt hjärta och till sist sa hon att ”det är någon där borta”, så visade hon med handen åt min sida av rummet ”som har en son eller kusin eller någon som gick bort väldigt ung. Han vill bara säga att han är med här idag och att han alltid är med dig”. Jag tackade och började gråta av glädje, då var det nog Sebastian som satt och tröstade mig tidigare under ceremonin.

Sussie sa att hon också hade ett budskap till mig;
”Du ska se dina begränsningar som möjligheter att växa, man ska inte låta sig begränsas av sina begränsningar utan se vad de kan göra för en (t.ex. kanske det kan betyda att eftersom min cellskräck innebär att jag inte åker hiss så får jag automatiskt motion).
Alla har möjligheten hela tiden att utvecklas andligt, men just nu så har du särskilt många omkring dig så att du kan få en extra skjuts.
Ta emot hjälp och låt inte stoltheten stå i vägen. Ta emot hjälp inte bara för att du just nu är sårbar och det blir uppenbart utan även annars för andra saker…”
Dagen slutade med att vi skulle skriva ett önskebrev till 2011 och det skulle börja med ett tack för år 2010 och först kände jag mig lite provocerad men sen insåg jag ju hur mycket jag har att vara tacksam för och jag tog ändå bara med en del av det som hände 2010.
Sebastian
Det fanns ett krav till, man fick inte ha med orden aldrig, alltid och inte eftersom det är ord som universum inte förstår.
På nyårsaftonen kl 24.00 ska man bränna brevet, som ligger i ett rött eller guldigt kuvert. (Ett rött är bättre eftersom de guldiga brukar innehålla ett ämne som har svårt att brinna). Om man vill önska sig något mer för egen räkning så går det bra att göra det även på skärtorsdagen och på Valborgsmässoafton. Vill man önska något för någon annans räkning så går det bar att göra när som helst J
2010-12-19
Jag var på healing hos Ammih idag igen, det var en tid jag beställt sen tidigare, och idag kände jag mig ganska så ensam där, ingen Sebastian! Tiden gick fort och efteråt sa Ammih att jag var helt i balans, vilket var otroligt efter allt jag varit med om. Jag är fortfarande i sorg, men det är en ”sund” sorg. Hon sa att Sebastian bara varit där för att säga att han behövdes på annat håll och att jag visste vart. …men det visste jag ju inte förstås.
Jag ställde den fråga som jag haft så länge på tungan nämligen vad Sebastians själsnamn är och fick svaret att det är det samma som ett av hans mellannamn (Hanna hade fått något från Camilla ang. Sebastians första namn, John, och jag tänkte att det kanske var det) . Hon fick också upp bokstaven A vilket inte stämmer på något av Sebastians mellannamn. Själv tänkte jag att det kanske var så att det var Anders som mådde dåligt och att det var där Sebastian var och stöttade och att det var det svaret som kom upp nu…., men som vanligt så kanske jag själv vill att det ska vara så så att jag får svar.
Jag frågade också vad min/mina guider heter och fick direkt svaret ”Solljus” så då heter hon/han väl det!?
Jag skickade ett sms till Anders och berättade vad som sagts och om det var han som mådde dåligt, men fick inget svar…

Tomten Sebastian kramar om Nayeli julen 2009


Tvåtusen tio närmade sig sitt slut och vi firade julen i Gagnef där vi också upplevde en del, men det gör jag alltid där. Jag kommer att berätta vidare om det och mycket annat, men mina anteckningar härifrån och framåt handlar än mer om min egen utvecklingsresa men där Sebastian deltar lika mycket som förut.
Jag fortsätter att lära mig genom att delta i fler utvecklingscirklar, läsa och öva.  
Jag har med mig Sebastian överallt så att både jag och andra kan ”ta in honom”. Han kommunicerar fortfarande bäst genom andra, men jag har också börjat lära mig hur jag själv ska göra.
Hur resten av ”resan” går kommer jag att fortsätta att berätta om här i bloggen.
Sebastian fortsätter att förmedla olika saker, men eftersom det från och med nu kommer att handla lika mycket om min egen strävan efter att lära mig om ”vad det hela går ut på” som att veta hur jag ska prata med Sebastian så får vi se hur många som orkar fortsätta läsa…
Till er andra säger jag:
Tack för att ni har tagit er tid att läsa och jag hoppas att ni har fått svar på några av era frågor och att det har väckt er nyfikenhet. Fortsätt gärna med att höra av er med synpunkter och frågor via kommentar-rutan nedan, via mail, facebook eller telefon.

Här är jag medhela min fina familj!

Min coola son Sebastian
Mitt coola barnbarn Nayeli
Min coola dotter Manda och jag själv som också är ganska cool
Min coola dotter Hanna



Mitt coola barnbarn Nodinn


Mina coola "svärbarn" Johanna och Natayo
 

8 kommentarer:

  1. Jag är så himla glad att få läsa det du skriver Sissi! Kommer fortsätta följa :)
    Kramar från Malin

    SvaraRadera
  2. Malin!!! Åh vad glad jag blir att du också läser och dessutom vill fortsätta att göra det!
    Stora kramar tillbaks :)

    SvaraRadera
  3. Hej Sissi. Såg länken på Sebastians facebooksida och jag tycker att den är fantastisk. Jag sitter och gråter men ändå blir jag glad eller hur man nu kan sätta ord på känslan men att ni får kontakt med Sebastian. Har alltid varit väldigt intresserad av "livet på andra sidan" kul att du skriver om era upplevelser. Ser framimot fortsättning!
    Ha det bra! / En som gick i samma skolan på Sebastian

    SvaraRadera
  4. Det värmer gott i hjärtat, tack!
    Ha det bra du med :)

    SvaraRadera
  5. Hej Sissi! Sitter här och är är väldigt rörd efter att ha läst om dig och Sebastian..
    jag har några frågor som ständigt återkommer till mig när jag läser..vore fint om du ville svara:)

    När du är på dessa utvecklingscirklar så beskriver du ju efteråt vad du varit med om. att du befinner dig på olika platser på jorden och att du ser dina guider osv.. ser du detta när du blundar som bilder eller är det precis som när man drömmer? kanske blir lättare för mig att sätta mig in i det du skriver om jag frågar:)

    samma när du beskriver att du hör röster eller ord, är dessa inuti ditt huvud eller är det som att någon pratar med dig i nuet?

    en sista fråga:

    när du är på dessa cirklar, och du möter dina "guider" osv, tar det lång tid innan man kan öppna sig, meditera och se platser osv.. tex som när du beskriver att du klättrar upp för ett rep eller sitter på ett tak i new york.. låter helt fantastiskt att man genom att en person guidar en kan "förflytta sig" och "möta sina guider"..

    kommer följa upp allt fint du skriver på din blogg:)

    kram

    SvaraRadera
  6. Tack för dina frågor!
    Jag blir så glad att det är så många som läser om Sebastian.
    Det blir lite som att fler får lära känna honom trots att han inte fick vara med på jorden så länge.

    Jag ska försöka besvara dina frågor så bra jag kan även om det är svårt att förmedla exakt hur det är när jag upplever och "ser".
    Ibland är det bara bilder som dyker upp, men oftast
    kan jag nog säga att det påminner om när jag drömmer fast jag vet att jag är vaken.
    Det är samtidigt sammankopplat med olika starka känslor.
    Även fysiska känslor såsom rysningar, lyckopirr och värme.
    När jag får ord, budskap eller vad man ska kalla det så är det inne i huvudet eller i kroppen på mig, jag får en känsla av att jag vet.
    Ett par gånger har jag även, utan att jag övat, hört röster och änglapling "utifrån".
    För mig har det definitivt gått lättare att öppna upp och uppleva den andra världen när jag varit i utvecklingscirklarna och mediterat med andra.
    Då inleder vi tillsammans med avslappning, chakraöppning och meditation.
    Jag tror att det beror på att man lättare "höjer" energierna när man är fler.
    Sen är det så klart olika för varje person kan jag tänka mig.
    En del behöver ju aldrig meditera eller "öppna upp" för att få kontakt.
    Det har ju även hänt mig.
    Jag tror att alla kan även om vi är några som behöver öva mer än andra.

    Kram

    SvaraRadera
  7. Hej.

    Tack för dina svar!
    Jag instämmer nog helt när du säger att det är olika för olika människor hur lång tid det tar.
    Jag måste säga att jag alltid känt stor rädsla för det "okända" och den andra sidan. Kanske mitt kontrollbehov som begränsar mig.. Men samtidigt så tycker jag det är väldigt intressant och någonstans inom mig känner jag att jag faktiskt vill kunna kommunicera med mina bortgångna anhöriga. speciellt min mormor som stod mig väldigt nära och som jag saknar oerhört mycket! Jag drömmer om henne jätteofta och får känslan att det faktiskt är hon jag möter i mina drömmar men det blir ändå otydligt.

    Efter att jag läst om dig och Sebastian så har något hänt med mig. Jag kan inte sluta tänka på vad som händer när man "går över" fastän jag fortfarande tycker det är lite otäckt. Vi får se vart detta leder men det du skrivit har verkligen "väckt" mig och mitt intresse.

    Kan du ge några tips på cd-skivor som kan vägleda och som kan hjälpa mig meditera som nybörjare?

    Tack för att du delat med dig! Jag vet att det hjälper många där ute.

    Kram

    SvaraRadera
  8. Jag är glad att Sebastian bidragit till att väcka upp ditt intresse för det som händer sen när det är dax för oss att lämna det här livet.
    Jag har också alltid varit rädd för "det okända" som du säger även om jag alltid har varit intresserad av att veta.
    Den grundläggande rädslan hos mig har säkert bidragit till att jag fått jobba så hårt för att nå den kontakt jag har fått idag. Mina egna skyddsmurar har varit för tjocka helt enkelt.
    Samtidigt som jag tror att våra anhöriga nog är försiktiga med att komma för nära/bli för tydliga om det innebär att vi blir rädda.

    När sen livet av olika anledningar erbjuder en möjlighet att bli av med den rädslan så visar det sig att det är allt annat än obehagligt.

    Ändå så kan jag fortfarande tycka att det känns skrämmande när jag känner att jag har obekanta energier omkring mig som jag inte har bett att få kontakt med.
    Fast idag vet jag att jag bara behöver tänka på Sebastian och mina guider/hjälpare så ställer dem sig som en skyddande ring runt mig (det är i alla fall så jag föreställer mig dem).

    På vissa ställen och i vissa hus känner jag mig fortfarande otrygg, vet inte varför, troligen beror det på att jag inte vet vad det handlar om för energier.
    Det hoppas jag få reda på under det kommande året så att jag kan göra mig av med den rädslan också.

    Vad det gäller tips på CD skivor med vägledda meditationer så har jag väldigt liten erfarenhet av det eftersom jag har blivit vägledd av de personer som lett de olika utvecklingscirklarna jag gått i.

    Den enda skiva som jag har själv är "The Secret Garden Of Iris Hall", men den är å andra sidan väldigt bra tycker jag.

    Om du bor i Stockholm så kan du gå till Vattumannen som ligger på Drottninggatan och se vad de har. Där finns en hel del skivor, böcker och annat smått och gott som man kan botanisera i.
    Om du vill ha fler tips så får du höra av dig igen så kan jag ta reda på vad som finns och vart det finns.

    Hör gärna av dig och berätta hur det går.
    Lycka till!

    SvaraRadera