Sebastian

Jag har en mapp på skrivbordet i min dator som heter ”Sebastians liv efter döden”, den innehåller en massa berättelser om olika händelser som visar att han fortfarande är med och kommunicerar med oss.  

Varje gång jag sätter på datorn så ligger den mappen så till att pilen alltid pekar på den Ikonen.
Där har Ikonen lagt sig från början så där får den stanna kvar.

Sebastian uppmanade mig ganska tidigt att jag skulle skriva ner allt som hände så att jag kunde berätta för alla vad som händer när man dör.
Den uppmaningen var rätt överflödig eftersom jag redan börjat skriva upp allt som hände. Det kom ju så mycket saker på en gång så jag förstod att jag inte skulle komma ihåg allt annars.

Det har blivit väldigt mycket nedskrivet och en del tänker jag dela med mig av här och jag kommer att varva de berättelserna med berättelser från hans liv som Sebastian.

Sebastian var den bästa son man kan önska sig!
Ja, jag är hans mamma och jag kan säga så, men faktum är att alla mina barn, Sebastian, Hanna och Manda, alltid har varit de underverk jag väntat på i livet.
Jag längtade efter dem redan när jag själv var barn.
Jag visste på något plan att mina kommande barn skulle bli min trygghet och min största kärlek!

Det var nog ganska speciellt för Sebastian att leva med så många kvinnor omkring sig, rätt så starka kvinnor på många sätt!
Det gjorde honom nog till den starka och känslosamma unga man han var. Han vågade älska fullt ut, han vågade leva fullt ut och han var klok.
Sebastian kunde så klart, som de flesta andra människor, vara mindre rolig att ha att göra med ibland, han var ju trots allt en människa.
Jag förbehåller mig ändå rätten att berätta om honom med alla de superlativer jag vill, det är ju ändå min berättelse J

Jag har alltid tyckt om att umgås med mina barn och jag har alltid lärt mig mycket av dem och de har säkert lärt sig ett och annat av mig också.
Sebastian älskade att diskutera och han såg oftast till att han fick rätt även om han var tvungen att ”skarva” lite.
Där var han ganska lik mig själv när jag var i hans ålder, jag var dock aldrig lika skicklig….:)

När Sebastians liv slutade och min andliga utveckling tog fart:

Det var fredagen den tredje september 2010 och jag hade slutat det jobb jag hade haft i tolv år för att börja på ett helt nytt projekt måndagen efter.

Sebastian, Natayo (Hannas sambo), Johan och Pontus (Sebastians kusiner) åkte till Gagnef för att göra klart härbret som de hade börjat att renovera under sommaren.
Från början var det bara Sebastian och Natayo som skulle åka upp, men hastigt och lustigt bestämde de att Johan och Pontus också skulle följa med.

Jag tyckte det var så kul att de åkte upp allihop för att ha en "killhelg" med snickeri, fotboll, god mat och ett par öl. Det var precis så jag ville att vårt hus i Gagnef skulle användas, att alla skulle kunna spontanåka dit när som helst.

Den här fredags kvällen gick jag och lade mig redan vid tiotiden och hade somnat in när Natayo ringde.
Jag vet inte riktigt vad klockan var och jag förstod inte att det var något allvarligt som hänt när han sa att ”du måste komma upp, det har hänt något med Sebastian”, jag hade ju precis haft sms kontakt med Sebastian att de var framme och att allt var lugnt.

Efter en liten stund så ringde Natayo igen och sa att vi måste komma upp. Han berättade lite mer om vad som hänt, att Sebastian bara hade fallit ihop och att de hade gett Sebastian hjärt-lungräddning och att nu ambulanspersonalen kommit och tagit över

Eftersom jag hade lämnat in min bil på verkstan så hade jag inget att åka i så jag hade redan vid första samtalet börjat jaga en bil och någon som kunde köra den. Efter ett ”råddande” med olika människor för att få fram en bil så lyckades Vicky (Sebastians pappas sambo) få sin brorson att komma med sin bil och köra mig och Sebastians pappa Anders upp till Gagnef.

Trots allt var jag ändå inte så orolig eftersom jag inte kände något i kroppen vilket jag alltid brukade göra när barnen var i fara på något sätt (t.ex. när Sebastian hoppade fallskärm i Australien så vaknade jag mitt i natten, satte  mig käpprakt upp i sängen, kallsvettades och hade panik i hela kroppen).

Natayo hade lovat att hålla mig underrättad vilket han också gjorde. Han ringde när han satt i ambulansen på väg till sjukhuset i Falun och han skulle ringa mig så fort de kom fram.
Det dröjde lite för länge innan han hörde av sig så jag ringde upp. Ingen svarade först, men sen svarade en okänd röst…

Jag sa vem jag var och att jag ville prata med Natayo, men istället presenterade mannen sig som den läkare som ”tagit emot Sebastian när han kom in klockan bla bla bla bla bla bla bla bla….. och tyvärr gick det inte att rädda hans liv"......!!!???

Jag blev så fruktansvärt arg på den inkompetenta personen som jag pratade med i telefonen ochsom inte kunde ge mig ett bättre besked och som sa att de skulle vänta på oss tills vi kom. Ja vart skulle dom annars ta vägen?
Jag kände att vi måste skynda oss upp till Falun, vi var ju redan halvvägs så det borde ju gå ganska fort.

Ändå förstod jag nog på ett djupare plan att det som hänt hade hänt och det blev som ett vakuum i bilen och jag fick svårt att andas. 
Det började sprida sig en panik i kroppen på mig och jag tänkte på hur rädd och chockad Sebastian måste vara där han var nu så jag började försöka kommunicera med honom via mina tankar. 

Jag ville till varje pris försöka lugna honom med att han snart skulle få hjälp av någon. Sin farfar förmodligen som fanns där på den andra sidan sen en tid tillbaks.

Jag började frysa och må illa så vi måste stanna bilen så att jag kunde komma ut och tömma ur det som behövde få lämna kroppen.
Det var alldeles stjärnklart och kallt ute. Allt var stilla, allt var så overkligt och jag vet att jag tänkte att "hur ska jag orka leva i kanske fyrtio år till utan Sebastian"?
Vi stod utanför bilen och höll om varandra en stund. 
Till sist kom vi fram till sjukhuset, träffade och kramades om av Natayo, Johan och Pontus.

Min bror Toms och hans fru Therese var också där! Min andra bror Börje och hans fru Sanna tänkte också komma, men jag avstyrde det erbjudandet. Vi kunde lika gärna träffas dagen efter, jag ville bara vara med Sebastian.

Läkaren och ambulanspersonalen berättade vad som hänt och vad som gjorts. Natayo, Johan och Pontus berättade vad som hänt och vad de hade gjort innan de fick hjälp.
Fortfarande var allt för overkligt för att kunna ta till sig.

Jag längtade bara efter att få gå in till Sebastian vilket jag till sist kunde göra; jag gick in till Sebastian, min Sebastian, min älskade älskade Sebastian…

Han var inte längre kvar i sin kropp det syntes så tydligt. 
Han såg likadan ut som han gjort en gång tidigare när han låg sjuk i halsböld efter sin resa till Australien.
Den gången kom jag in i rummet och såg honom ligga som han gjorde nu och då skrek jag att han skulle vakna vilket han då gjorde omedelbart.

Jag satte mig ner vid hans sida och lade mitt huvud på hans bröst och lät all förtvivlan komma ut.
Pontus stod bakom mig och höll om mig.
Anders stod vid Sebastians andra sida och grät.

Jag tror jag somnade med huvudet på Sebastians bröst en liten stund…

Strax därefter kom Hanna, Manda, Johanna (Sebastians flickvän) och Natayos pappa Bill till sjukhuset.  Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att vi till slut var tvungna att gå ut och vänta någon timme för att de måste flytta Sebastian till Patologen så att de kunde göra i ordning honom. Dit vi var välkomna efter någon timme.  

Jag tror att det var i den här luckan som jag skickade iväg ett sms till tre av de vänner jag har som kommunicerar med andevärlden.
Jag bad dem om hjälp att försöka få kontakt med Sebastian för att kolla att allt var lugnt med honom.

Jag fick snabbt ett svar från den ena som sa att hon inte kunde göra något för att hjälpa mig med det jag bad om utan hon sa att jag måste låta sorgen få läka ut.

Klokt sagt, men inte aktuellt i denna stund!

Jag hörde först inget av de andra två, men till sist hörde Monika av sig (min bror Börjes f.d. fru).

I och med det så började sen en intressant sms konversation där Sebastian kommenterade det vi gjorde i realtid till Monika i Stockholm som i sin tur skrev ner det hon fick till sig i ett sms och skickade iväg till oss.

Ibland var meddelandena helt obegripliga för Monika, men logiska för oss eftersom han pratade om sånt som vi just då höll på med eller pratade om.

Det hela började dock med att Sebastian berättade för oss hur det hade gått till och hur det hade känts när han gick över.
Det hade gått fort och att han så klart var ledsen för att han inte kunde vara med oss, men att om det nu ändå skulle ske så var det bra att det hände där det hände, "på gården" som han sa.

Hur det gick till när Sebastian föll ihop i stugan och all dramatik runt det tänker jag inte berätta om här och nu eftersom det var väldigt jobbigt för Natayo, Johan och Pontus som var de som jobbade för att få Sebastian att överleva.
Det som är viktigt att veta är att det för Sebastians del gick lugnt till, precis som han själv beskrev det för Monika. Det var meningen att han skulle gå!

Sebastian hemma i soffan efter en av alla våra storfamiljs middagar.

När vi kom till huset i Gagnef efter att ha varit hos Patologen (som jag ska berätta om nästa gång) så snubblade jag över hans röda fina skor som han nyss köpt vilket berörde mig djupt.

Direkt fick jag ett sms från Monika där hon skrev att han pratade om ett par vita skor som han också hade.
Johanna kunde bekräfta att det fanns ett par vita skor också som var nya och inköpta samtidigt som de röda som jag just snubblat över...

Strax kom det ett sms till där han ville att jag skulle ge Johanna hans halsband som låg i en ask som låg i en låda som låg ...o.s.v. 

hemma hos honom i Bagarmossen. Det skulle hon få som ett bevis på att han alltid skulle älska henne. (Vi hittade asken/lådan några veckor senare och däri hittade vi också halsbandet)

Han kommenterade musiken vi lyssnade på i bilen och kakorna vi hade på bordet. Han gjorde sitt bästa för att vi alla skulle förstå att han fanns kvar hos oss.

Fortsättning följer i S/2 -7 sen L - L/4 och till sist YES... (åtminstone tills vidare)