Det här tycker jag är viktigt!

Den här bloggen har kommit till för att jag ska få möjlighet att diskutera existensiella frågor och utvecklas tillsammans med dig. Varken du eller jag har monopol på sanningen, men visst har vi väl något vi vill dela med andra? Det är dock viktigt att allt som skrivs här skrivs med respekt för varandras olikheter och åsikter. Jag kommer också att berätta om kontakterna med min son Sebastian som hastigt gick bort i september 2010 utan att ha varit sjuk, utsatts för våld eller råkat ut för någon olycka av något slag.

L/1

Mors dag 2009
...återfår sin färg.
Hur ofattbart den än är så har det gått över åtta månader sen Sebastian försvann från den här världen och saknaden är obeskrivlig.
Alla utom Natayo och Johanna har fyllt år och idag är det mors dag…
Det går lättare att hantera sorgen nu och jag gör framsteg i min kontakt med Sebastian och får fortsatt undervisning från hans värld via drömmar och egna övningar.
Jag börjar också kunna se en tänkbar mening med fortsättningen av mitt eget liv.
Camilla sa i sin läsning som jag ska berätta om senare att det nu handlar om att återfå färgen i sitt liv och det är väl en fin beskrivning av vad jag jobbar för. Det blir också en bra rubrik på den här delen av min berättelse.
Det är också fler som hör av sig till mig angående det jag skriver i min blogg och jag inser att behovet av att få diskutera de här frågorna är stort.
Gult är glädje säger Sebastian
 Jag har också blivit väldigt bra på att känna när folk är ärliga och inte och jag har också blivit känsligare för vilka människor jag vill ha i mitt liv. Det ska vara människor med ett öppet hjärta och ett öppet sinne som vill ha en rörelse framåt i sina liv.
Människor som kör med olika sorters spel orkar jag inte med. Jag vill inte ha den sortens energier runt mig längre…
Jag kan nu för tiden bättre se små detaljer som gör skillnad i livet och jag uppskattar varje möjlighet jag får till ”aha – upplevelser” i vardagen.
Både i mitt jobb och i mitt privatliv möter jag många människor som faktiskt har varit med om olika katastrofer i sina liv. En del har använt erfarenheten som en möjlighet till eget växande andra till att förbanna ödet och krympa i bitterhet.
Det har nog med personlighet, nätverk och livsåskådning att göra vilken inriktning man väljer att ta i ett läge när livet ställer allt på ända.
Att man gör något som känns viktigt är nog nödvändigt, men vad man gör är nog inte så noga. Bara man gör något som gör att det som drabbat en får en mening.
Gör man ingenting utan bara förbannar ödet så tror jag att man förgås av bitterhet.
Pontus, Johan, Sebastian och Natayo
Själv blir jag tröstad av att tänka att ”om det ändå var tvunget att hända så har jag haft en så otrolig tur som har kunnat få veta precis vad som hände sekund för sekund. Jag vet också att Sebastian var tillsammans med kärleksfulla personer som han tyckte väldigt mycket om och som också tyckte väldigt mycket om honom”.
Jag har återigen tänkt på alla de som förlorade sina anhöriga i tsunamikatastrofen i Thailand och som kanske inte ens återfann kropparna.
Hade det varit jag som förlorat någon på det sättet, särskilt mina barn, så vet jag inte om jag någonsin hade kunnat få ro. Jag hade nog fortsatt att leta i världens alla hörn i tron att mina barn hade blivit tillfångatagna och utnyttjade på alla möjliga omöjliga sätt. Fruktansvärt!
Jag har också träffat människor som fått sina barn kidnappade och troligtvis torterade, hur kan man överleva sånt?
Mina varmaste tankar och största kärlek går till dessa människor, alla de föräldrar som förlorade sina barn på det sättet…
Vad det gäller mig själv så ligger det inte i min natur att ge upp och vad det gäller mina barn har jag som de flesta andra mödrar agerat ”lejonmamma” så fort någon fara närmat sig.
Därför var det kanske inte så konstigt att jag tänkte att jag måste se till att Sebastian har det bra där han är och att han känner sig trygg med den nya situation han befann sig i nu.
För att göra det så måste jag först kunna kommunicera med honom på något sätt. Det är det jag håller på att lära mig.
Att det skulle vara slut i och med att han dog ligger inte i min tankevärld. Det finns helt enkelt inte på kartan så att säga.
Andra tänker så det vet jag, men för mig är det lika otroligt som att påstå att det inte finns energi… eller att en människa inte finns så fort hon går ut ur rummet eftersom man då inte ser henne längre…
Berättelsen om Sebastian och hans övergång avslutade jag den 19/12 eftersom det började bli svårt att skilja på vad som var berättelsen om Sebastians övergång och vad som var berättelsen om min egen väg till ”upplysning” eller vad man nu ska kalla det.
Här fortsätter mina anteckningar och därmed berättelsen om hur jag har jobbat och fortfarande jobbar för att försöka få tillbaka färgen i mitt liv:
2011-01-10Jag har inte ”hört” något från Sebastian på väldigt länge nu. Under julen var vi uppe i Gagnef och där var det ju som vanligt aktivitet i huset, men om det var Sebastian eller någon annan är svårt att veta. Enligt tjejerna så var han där, men jag kände inte att han var där annat än att jag varje morgon vaknade med låten ”Angel” i huvudet.
Det var den musiken vi spelade under defileringen runt Sebastians kista. Jag tror att den ursprungliga texten lyder ”In the arms of an angel” medan texten i mitt huvud varje morgon var ”In the eyes of the angel”. Jag har också haft ”Heat lotion doften” i näsan vid ett par tillfällen när vi varit samlade allihop, men det är också allt som hänt sen sist och nu börjar jag vilja ha ett ”livstecken” snart igen om jag ska orka…
Jag ringde Bitte och efter att ha pratat med henne och uttryckt mitt missnöje över att jag inte utvecklas i den takt jag önskar så frågade hon så klart hur mycket jag övade. Det var ju inte så mycket, jag mediterar mest. Vi pratade vidare en stund och bestämde sen att hon skulle följa med mig upp till Gagnef någon helg när Manda var i Bangladesh.
När vi pratat klart satte jag mig följdriktigt och övade. Jag öppnade mina chackran och försökte sen sätta mig vid samma träd där jag mött mina guider under tidigare övningar.
Jag hittade trädet och satte mig ner. Jag fick också känslan av att någon var där, men det var mer en känsla än att jag faktiskt såg någon så jag lät bara tankarna få vandra som de ville…
Det var tur att jag satt upp annars hade jag nog somnat som vanligt för jag var väldigt trött. Efter en ganska lång stund så såg jag att jag kom in som i en teater eller liknande och gick in bakom scenen genom en dörr som stängdes bakom mig.
Där fanns en trappa som ledde upp och en som ledde ner. Jag var på väg upp för trappan när det plötsligt kom någon nerifrån.
Jag stannade upp och såg att det var Sebastian som kom, en glad och småskrattande Sebastian, klädd i en blå skjorta och randig fluga. Färgen på skjortan förändrades till en blågrön färg som jag tyckte var riktigt ful och när jag tänkte så, så började han försvinna och jag slutade genast att försöka analysera och bedöma det jag såg.
Sebastian kom tillbaks, men hans ansikte förändrades och blev liksom en oval TV-skärm där olika bilder av honom som barn visades upp.
På alla bilder var han glad och skrattade med sina fina ögon och sin fina mun.
Allt från den lilla pojken, som den vi har på bild med hjälm, till den unga tonårspojken.
Alla lika glada och på någon bild var jag själv med.
På en annan bild kramande jag honom bakifrån när han satt vid bordet på Riksrådsvägen.
Den gången då han sa att han skulle försörja mig när han blev stor. Min lilla pojke…
På en av bilderna såg jag honom snett bakifrån; hans vänstra öra och fram över kinden upp över hans vänstra ögonbryn.
Jag tänkte att ”det här är en vinkel som jag alltid kommer att känna igen honom på vad som än händer”. Jag kände hela tiden en pirrande lyckokänsla i kroppen.
”Konstig tanke att tänka…”
Nu när jag sitter och skriver det här så kommer jag också ihåg att jag hade en mardröm när jag var i Gagnef i julas.
Den var riktigt otäck så jag väckte Manda som låg på soffan bredvid mig…
Vi låg nere i vardagsrummet och jag berättade min dröm för henne för att få hjälp med tydningen, men vi kunde inte komma på något vettigt…
Jag somnade om och vaknade av att det small till i teven.
Manda var redan vaken och berättade att hon hört någon gå hela vägen från sovrummet på övervåningen och ut i hallen där uppe sen ner för trappan, in i köket och in till oss för att sen avsluta det hela med att smälla i teven.
Vet inte om drömmen var ett sätt att väcka oss för att vi skulle notera den som gick i huset, men det kändes inte särskilt behagligt.
2011-01-12
Jag gjorde en reflektion idag som var väldigt viktig för mig själv: När jag ser mina bilder i huvudet så har jag funderat på vad det är för skillnad på de bilder jag sett för mitt inre tidigare jämfört med de jag har börjat se nu.
Många gånger har det kanske inte varit någon skillnad utan jag har samma ”tankebilder” som jag tror att alla har så fort man tänker, men idag kom jag på vad det är för skillnad på bilder och bilder.
När jag har berättat om mina bilder, eller kanske jag ska kalla dem för filmupplevelser, för andra så har jag själv förstått storheten i det jag ”upplevt” först när jag ser eller hör mottagarens reaktioner… Behöver jag få bekräftelsen genom andras ögon eller vad handlar det om?
Idag, som sagt, insåg jag vad det är som händer när jag berättar för någon annan (eller när jag skriver) då inser jag att jag ser minnesbilder av det jag faktiskt har ”upplevt” och de minnesbilderna ser inte likadana ut som de bilder som jag ”upplever”.
De ”upplevda” bilderna är mer som riktiga drömmar eller hur jag nu ska förklara det.
Så nu behöver jag inte ens ”pirret i kroppen” som bevis för att det jag ser är på riktigt.
2011-01-13
Idag åkte Manda iväg till Bangladesh och det känns jobbigt att hon inte är nära, men det är ju som det måste bli till slut.
Ikväll hade vi också den avslutande gången på Bittes utvecklingscirkel som egentligen skulle vara innan jul.
Övningarna idag gick ut på att få kontakt med anhöriga.
Första övningen startade som den övningen som vi gjort tidigare när vi skulle kontakta våra guider med den skillnaden att vi idag skulle se om det kom några anhöriga och satte sig med oss vid trädet.
Efter att ha suttit vid trädet en stund så fick jag sällskap av en kvinna som jag bara såg bakifrån. Hon hade långt mörkt hår som var lite ”solslitet” på ovansidan. Håret låg fördelat över hennes axlar som två tofsar. De förvandlades senare till flätor som i sin tur snurrade ihop sig till kringlor vid öronen och då såg jag att det var min mormor som ung. Jag vet inte om hon någonsin haft långt hår eller kringlor, men hon kanske hade önskat sig det…
Efter en liten stund såg jag också en liten ljushårig flicka som jag också bara såg bakifrån och jag fick känslan av att det kanske var jag själv för hon påminde om mig, men det går väl inte….
Senare såg jag också min ”farmor” Gullan snett till höger framför mig.
Ingen av dessa bilder var dock särskilt klara utan mer diffusa, men känslan som hörde till gjorde att jag såg det jag såg så att säga.
I nästa övning skulle vi sätta oss två och två framför varandra för att se om vi kunde få kontakt med anhöriga till den vi hade framför oss.
Eftersom vi idag var en ganska reducerad skala (Sanna, Michaela, Bitte och jag) så fick vi göra så gott vi kunde för att göra vår partner så” hemlig” som möjlig.
Den som skulle vara ”medium” fick sitta med bindel för ögonen och hålla för öronen så att man inte skulle kunna höra andetag etc.
Det gick väldigt bra för oss allihop och vi blev nog alla lika förvånade att vi faktiskt kunde!
Själv såg jag först ingenting, men sen kom både det ena och det andra som jag själv inte riktigt förstod; bl a. en massa figurer som såg ut som kon-liknande siluetter av människor.
Det jag också såg var en mörk stjärnhimmel och en fågel som kom flygande. Den hade sina vingar utbredda men det såg ut som om den stod still eftersom stjärnhimlen var så stor.
Fågeln skiftade i vitt, rosa och lila och den var fantastiskt vacker. Den höll sig kvar länge. Även stjärnhimlen ville stanna kvar trots att vi försökte avsluta läsningen.
Jag tog av mig bindeln och såg att jag hade Sanna framför mig och när jag frågade hur hon kunde nicka så bekräftande på alla bilder jag förmedlade efetrsom jag inte förstod vem det var själv så sa både hon och de andra att det var Sebastian som kommit!
Hur kunde jag INTE komma på det själv???
Den tanken slog mig aldrig av någon konstig anledning, men det blir kanske så om man är ordentligt "uppkopplad", tänkte inte ens på att det kunde vara Sanna jag hade framför mig...

Korp
Vad jag kommer att tänka på nu när jag skriver det här om fågeln så har ju den svarta fågel som Natayos kompis ritat blivit en symbol för Sebastian.
Den var med i dödsannonsen och den är också numer tatuerad på flera familjemedlemmar som en hyllning till Sebastian. Den kommer också att pryda hans gravsten.
För någon månad sen så skrev jag ju om fågeln som kom in genom fönstret på jobbet och som jag såg som ett tecken på att Sebastian var där och gav mig den styrka som jag bett om.
Först idag gjorde jag kopplingen att den fågeln var svart, även på näbben, precis som ”Sebastian-fågeln”.


Ibland ser man inte skogen för alla träd!
Fortsättning följer inom kort J

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar