Det här tycker jag är viktigt!

Den här bloggen har kommit till för att jag ska få möjlighet att diskutera existensiella frågor och utvecklas tillsammans med dig. Varken du eller jag har monopol på sanningen, men visst har vi väl något vi vill dela med andra? Det är dock viktigt att allt som skrivs här skrivs med respekt för varandras olikheter och åsikter. Jag kommer också att berätta om kontakterna med min son Sebastian som hastigt gick bort i september 2010 utan att ha varit sjuk, utsatts för våld eller råkat ut för någon olycka av något slag.

S/2-4

Fortsättning
 
Sebastian (med mustasch), Johanna och Natayo sommaren 2010
Vi gick in till Sebastian så fort vi fick tillåtelse att göra det. De hade ”snyggat till” honom och haft på något sorts puder eller liknande i ansiktet som inte luktade så gott, det doftade inte Sebastian!
Hans hår doftade fortfarande som det skulle och hans kind var lika len som den brukade.
Det gick inget vidare för honom att odla skägg, han fick kämpa i flera veckor för att få fram den där lilla mustaschen som han skulle ha för att visa att han gått med i ”Mustasch kampen”; kampen mot prostata cancer.


Jag försökte krama på honom igen, men då ”protesterade” kroppen genom att börja läcka vätska ut genom munnen. Han låg lite snett med huvudet så det rann lätt.

Efter någon timme och utan förvarning började det sedan rinna på ett helt omöjligt sätt ur hans öra, uppåt liksom, vilket gjorde oss rätt så förundrade.
Det borde inte kunna rinna ”uppåt” väl utan något yttre eller inre tryck?

Hanna hade en teori om att Sebastian, som var rätt bra på det mesta som handlade om matte och fysik, redan hade fattat att han kunde manipulera med luften för att få till ett tryck.
Så kan det kanske vara...
När vi hade varit där inne ett tag så började vi småprata med varandra och med Sebastian.
Johanna säger ”nu hinner jag i alla fall ta körkort före dig” varpå vi alla äntligen orkar skratta lite försiktigt.
Det känns lite lättare i rummet…

På kvällen så fick vi ett sms från Monika där hon skriver att han har visat upp en grön rektangel och flinat. Monika förstår inte vad det är han vill visa, men tänker att vi kanske vet.
Det gör vi tror vi.
Vi chansar på att det är en övningskörnings skylt han visar upp eftersom vi pratat och skrattat om det under dagen.
Det känns rätt, det följer det mönster som vi börjar ana, han återberättar för Monika det vi gör och det vi säger.
Antagligen för att vi ska veta och förstå att han finns kvar.


Sebastians farbror Martin och Vicky kom upp för att träffa Sebastian en sista gång och för att hämta hem Anders. Min bror Börje kom också.
Det är svårt att se en människa som har varit så levande alldeles nyss och som varit en så självklar puzzelbit i ens liv, vara så ”icke där” så jag förstår de som avstod från att gå in till Sebastian.
Själv var jag tvärt om tvungen att vara med så länge som det var möjligt. Det var skönt på sätt och vis att följa processen med det ”tomma skal” som var hans kropp. Det blev så uppenbart att Sebastian inte längre var där.
Han var i rummet men inte i kroppen!
Vi besökte Sebastian lördag, söndag, måndag och tisdag och vi stannade så länge vi fick varje dag innan de var tvungna att rulla in honom i kylrummet.
Två av Sebastians bästa vänner, Tomas och Malin kom upp och tog adjö liksom Johannas mamma och pappa.
Det kändes fint att dela det här med så många och jag tror att alla som var där fick något fint med sig också trots allt.
Den där sista gången som var och en gick in till Sebastian var så klart tung, riktigt tung!
Den där sista gången, på tisdagen, när vi var så många som sa adjö samtidigt så blev det även för mycket för Sebastian som via Monika utbrast:
”DET DÄR ÄR INTE JAG, HÄR ÄR JAG”!.... detta upprepade han tre-fyra gånger!
Precis som Sebastian sa tidigare så var det ”bra att det hände där det hände på gården/hemma” för det gjorde att vi alla kunde vara tillsammans.
Alla som ville och kunde fick plats.

Det var lätt att gå ut i naturen och gråta, låta tårarna rinna i samma fart som vattnet i skogsbäcken.

Det var skönt att Natayo åkte ner och hämtade upp min bil och tog med sig vår hund Meya.
Det var skönt när Nayeli, mitt barnbarn, kom upp.
Det var skönt att Toms och Therese tog hand om oss de första dagarna och såg till att vi fick mat.
Det var skönt att Sanna äntligen kom upp, hon som varit den som varit sambandscentral för alla som hade ringt och frågat hur vi mådde, hur vi orkade osv. Det var väldigt många. det har jag förstått så här efteråt.

Det var skönt att Mandas pappa Conny kom upp.

Det var också skönt att det var så många i huset på tisdagen den dag som vi tog adjö av Sebastian på Patologen.


Sista midsommarfirandet med Sebastian och hans hatt!
 Då har jag för mig att det var femton personer där som grillade och åt tillsammans. Skålade för Sebastian, grät och skrattade om vart annat.
Sebastians två andra syskon Lina och Hampus var också med liksom deras mamma Maria. De hade också velat träffa Sebastian, men när de till sist fick möjlighet att göra det så var det inte längre lämpligt att se honom.
Det här vet jag gjorde dem väldigt ledsna först, men nu tror jag att de vet att han är kvar hos dem, om än i en annan form.
Han var ju med Lina på hennes resa till Sydamerika har jag hört.
J
Nu när Lina hade kommit upp så kunde jag själv kolla med henne angående det där med hennes uppkoppling via bluetooth.
Jag vaknade nämligen under någon natt av att jag hörde Sebastian säga att Lina var uppkopplad via Bluetooth och när jag berättade det för de andra så hade de frågat Lina.
Hon hade kollat på sin mobil och då visade det sig att hon fortfarande var uppkopplad vilket hon då alltså varit sedan hon sist tog emot en låt från Sebastian för någon dag sen.
Under den tid vi var kvar uppe i Gagnef fick vi så många sms från Monika där Sebastian via henne försökte ge oss bevis på att han var kvar.

Ett tag ”tjatade han flera gånger” om en svartvit rutig sak som Johan, Natayo (och kanske Pontus) skulle känna till, en present/överraskning eller julklapp eller något... någonting som de inte hann med att göra…
Grabbarna associerade till en målflagga och funderade på vad det kunde vara han menade?

Ett nytt sms kom om att det såg ut som en målflagga eller något som han visade upp..., men killarna förstod fortfarande inte, men tänkte att det kanske var det då eftersom det kom ett sms om det.
Till sist kom de på vad det kanske kunde vara; de skulle ha gått på en ”kampgala” tillsammans i slutet av oktober som Sebastian skulle fixa biljetter till, men som de inte visste om han hann göra. Där har man flaggor, men är de svartvita?
Vid ett annat tillfälle, när han skulle förklara hur lätt hans övergång hade varit så hade han visat Monika hur han dragit upp sitt vita linne och pekat på någonting han hade på magen och sagt att "det här var mycket värre".
Vi fattade inte vad han kunde mena med det, men Johanna sa då att han hade haft några ärr på sin vänstra sida på magen, strax under bröstet.
Då förstod jag vad det var Sebastian hade menat med att det gjorde ondare att få de ärren:

När han var liten, i treårs åldern, så satt Hanna, Johan och Sebastian och badade tillsammans i badkaret (vilket de gjorde väldigt ofta). Det låg en rakhyvel på handfatet eller möjligen på badkarskanten.
Den hade skydd på sig så Johan tog den och skulle ”låtsas raka” Sebastian.

Skyddet åkte förstås av och Sebastian fick tre ordentliga jack på sidan av magen, strax under bröstet.
Det var inga livshotande jack på något sätt och det slutade blöda ganska snabbt, men det gjorde så klart ont..
Vi hade skrattat flera gånger åt den händelsen senare i livet så där som man kan göra när något hänt som kändes lite dumt för alla inblandade när det hände. Ärren satt kvar hela livet även om de var tunna.
Det måste ha varit den olyckshändelsen han relaterade till när han jämförde ”smärtan” med det han känt när han dog.

Under hela tiden vi var i Gagnef och flera veckor efteråt så levde jag verkligen ”här och nu” på ett sätt jag aldrig gjort tidigare.
Livet, det vanliga livet, pågick i sin vanliga fart på sidan om medan det nya livet, livet utan Sebastian gick i slow motion.
Allt kändes och allt uppmärksammades som hade med Sebastian att göra.
Vi tappade fotfästet om vart annat och då var det skönt att ha folk omkring sig som delade smärtan och som befann sig i samma känslomässiga tillstånd.


Det var också skönt att Sebastian då ibland, via Monikas sms, lyckades få iväg ord till tröst.
T.ex en kväll när Manda bröt ihop och bara låg och grät så kom det en hälsning till henne dagen efter från Sebastian via Monika:

"Sebastian har ju sedan några dar varit mcket mer ”avlägsen” men sedan i förrgår och igår så är hans tankar mycket hos Manda och han vill trösta henne, idag kallar han henne: Min Miranda! (Miranda-Manda) Han förstår att det är svårt, men försöker förmedla att han är med er hela tiden och att han önskar att han kunde trösta er mer".

Hon skickade också sms som berättade om en man/farbror som var med Sebastian och som hörde hemma på Anders sida. Den här mannen verkade riktigt nöjd med att få vara med Sebastian.
På beskrivningen så kom vi fram till att det var Sebastians farfar.


Det kom även sms som berättade om hur Sebastian själv reflekterade över en del saker:

"Han har också visat att han slänger sig ner på sängen och sträcker ut sig, på rygg och lägger armarna bakom nacken (knäpper händerna bakom nacken) och ler, vickar på tårna (på fötterna/benen) som han också har korsade och funderar på att han ändå kunde bli så lång..."

Det är en ganska typisk bild av Sebastian vet vi som har umgåtts med honom de senaste åren. Han fick till och med en mugg av mig en gång som hade en kille skulpterad i den ställningen som dekoration för att jag tyckte den var så lik Sebastian.

Det kändes bra att få så många sms från Monika - de blev våran livlina! 
När sen även Bitte ringde och berättade att hon (som bara träffat och hälsat på Sebastian en gång) hade fått lite "luddiga" bilder av Sebastian med något gulbrunt på huvudet som hon inte riktigt kunde förklara vad det var; "en hatt eller något",så kändes det ännu bättre.
Sebastian hade i stort sett alltid något på huvudet och den senaste tiden hade han en ruskigt ful hatt som var i någon sorts obestämd gulbeige färg i en obestämd form.
Den hatten är för övrigt en kär ägodel för Hanna nu för tiden. 
Jag ville verkligen kunna prata med honom själv och jag fick också löfte av honom om att snart kunna göra det. Chocken måste bara lägga sig först och hjärtat måste göra sig av med gamla sorger och göra sig av med de blockeringar som dessa förorsakat.

Lätt som en plätt!!
Det arbetet började där!

Jag har sen dess arbetat mycket medvetet och mycket hårt för att lyckas med det.
Jag har hittills lärt mig att när stora svåra saker händer i livet så får man också mycket hjälp att klara av dem. Både av hjälpare på jorden, men också av betydligt kraftfullare hjälpare på den andra sidan.
En underbar bild jag fick av Monika
Några av de hjälpare jag har här på jorden har dels fortsatt att vara länkar mellan mig och Sebastian, men också visat på vägar så att jag själv kan lära mig.
Den svåraste lärdomen är nog att ha tillit till det jag faktiskt upplever själv och de budskap jag får på olika sätt.

Vägen är spännande och Sebastian (med flera) hjälper både mig och alla andra som han har berört och som har öppnat sig för möjligheten, att förstå och kunna ha en sorts kommunikation med den andra världen.

Egentligen började min andliga utveckling för trettiotvå år sen när min bror Börje blev svårt sjuk. Då började jag på allvar fundera på meningen med livet och vad som sker när man dör.

Fördjupningen inom det området har sen dess skett i perioder och på en mer lekfull nivå.


För ca tre år sen så blev jag tillfrågad av en person, som gått i coaching hos mig, om jag inte kunde hänga med på en utbildning som hon hade anmält sig till.
Den handlade om att utveckla sin intuition och medialitet.
Det där med intuition kändes ju som en relevant egenskap att utveckla eftersom jag har det jobb jag har, men medialitet...?

Jag hängde dock med på denna utbildning och det är jag så oändligt tacksam för idag. Dels lärde jag mig mycket om mig själv och mina förmågor och oförmågor, men framför allt så fick jag möjlighet att lära känna några personer som har fått en central roll i mitt nuvarande liv och som har stor del i den kommunikation  med Sebastian och hans värld som nu börjar utvecklas på allvar.
På den här utbildningen träffade jag återigen Monika (min f.d. svägerska) som jag inte haft någon kontakt med under flera år. Nu är vi systrar igen!
Bitte som jag berättade om här ovan och ett annat certifierat medium är de som just nu visar mig vägar att gå för att nå mitt mål: att lära känna Sebastians nuvarande liv!

Fortsättning följer…



S/3

Sebastian och Ella när de fanns hos oss.
Fortsättning

När Sebastian hade åkt iväg till Rättsmedicin i Uppsala så stannade vi kvar i Gagnef ett par dagar till.
Det kändes svårt att åka därifrån, det var nästan omöjligt att tänka sig en fortsättning av livet hemma i stan utan honom.


Jag var sjukskriven i några veckor så att jag kunde få vara i min sorg och göra det jag behövde för att ta hand om det som kom.
Via våra försäkringar fick vi en psykolog som vi gick och pratade med ett antal gånger.
Eller rättare sagt, hon kom hem till oss.
Att ha en utomstående person att vältra över allt gammalt skit på som kom upp till ytan i och med den här katastrofen var skönt. 
Det var många olika känslor att hålla reda på och ta itu med när vi skulle börja planera för dödsannons, begravning, gravöl, gravsättning och val av gravsten.
Under denna tid så fortsatte kontakterna med Sebastian.
Den tjugonde september kom Bitte hem till oss för att trösta och stötta.
Bitte säger efter att ha suttit i mitt kök under tiden som jag, Manda, Hanna och Nayeli kokade te att ”alldeles nyss när ni var här allihop så var det så mycket ”folk” här inne så att jag blev alldeles vimmelkantig”.
Jag sa då att det förmodligen var Hannas ”gäng” som hon fick med sig från Laos, ”de var hopplösa när hon bodde här, men Hanna trivs med dem! ”
Bitte frågade om Sebastian brukar sitta på köksbänken, men det brukade han ju inte, det är det Manda som gör.
Däremot är ju köket hans hem-arena.

Jag skulle nog kunna få kontakt med honom nu, säger Bitte och jag säger naturligtvis att; kör!
-          Vad vill du veta undrade Bitte när hon kände att Sebastian var närvarande?
-          Jag vill veta hur det var när han ”gick över”! svarade jag.
-          Det vet du ju redan svarade Sebastian.
-          Berätta en gång till! sa jag.
Bitte säger:
-         Det gick fort.
          Det blev svart, sen kom det som en strålkastare i en rökig teaterlokal. Fast ljuset var inte lika   vasst.
Sebastian sögs upp i ljuset, passerade tre ”energiringar” av olika densitet. Som om han passerade ett första ”tak”.
Sen stannade han vid en” ljusbåge” där det fanns en själ till (en guide eller?).
Hans reaktion var ”oj, var det så här”, visste var han var direkt – blev lugn.
Han stannade där en stund (kanske var det bara någon sekund) sen såg han sig själv liggandes på golvet och killarna som kämpade för att få liv i honom.
Han försökte ta bort dem eftersom han visste att han redan var död, men den som var med honom sa åt honom att det var viktigt för dem att de fick fortsätta att försöka göra allt de kunde för att få liv i honom. De skulle annars få svårt att hantera det som hänt.
Bitte berättade också att den ena killen som var med – en lite större, grövre, korthårig kille – fick totalpanik och ”stängde av” och tänkte ”det här händer inte, det här händer inte”.
 
Bitte blev sen väldigt berörd och började gråta när Sebastian berättar att han sett mig i bilen på väg upp till Dalarna när jag fått beskedet att han inte gick att rädda.
Han sa att min mun var helt öppen i total förtvivlan och skräck.
Bitte frågade om det var jag som körde eftersom det satt en man med en lång arm bredvid – var det Sebastians pappa? Är han lång?
Sebastian beskriver att mannens reaktion var förnekelse och ett mer ”stängt” hjärta – ett förtvivlat stängt hjärta.
-          Sen börjar han prata om annat, han säger bl.a. att jag var en ”krigare”, kämpade för allt. Jag kunde t.o.m. kämpa för en P-plats!
Han säger vidare att hans eget förhållningssätt har varit mer ”raka linjer” har han kommit på nu när han ser tillbaka på sitt liv.
Vi övriga i familjen gick mer sicksack för att sen komma tillbaks till ”hans” linje.
Han gjorde en liknelse med linjerna på blomkrukan i köksfönstret.
 Han visar sen en konform där han lite pillimariskt säger att han högst uppe på den ”konen” sitter i den tron han alltid borde ha suttit i (Bitte blir lite generad när hon berättar det och säger skrattande att han säger så konstiga saker).
Sen liknar Bitte konen vid Eiffeltornet där de tjocka stålpelarna är de starka kontakter Sebastian har hela tiden med sina närmaste och att det där ”nätverket” som ser ut som ett nät emellan de stora pelarna är de lite mer sporadiska kontakter han har med sina övriga vänner och släktingar.
-          Sebastian säger också att jag ska hålla ett öga på Manda eftersom hon, som jag vet, är som en sköldpadda som drar in huvud och ben när det blir för jobbigt.
 När jag frågar vad han tycker att jag ska göra för att hjälpa henne då så säger han att jag bara ska hålla ett öga på henne som sagt…
Någonstans i det här får Bitte be Sebastian att backa lite eftersom hon blir så tagen av hans känslor när han vill krama om mig, jag vet inte om det är när han berättar om när han ser mig i bilen upp…
Bitte frågar också om jag har upplevt att Sebastian ligger bredvid mig i sängen eftersom han visar att han brukar ligga och krama mig då.
Jag svarar att jag inte har känt det, men ändå kan tro att han gör det eftersom det är när jag går och lägger mig som jag försöker få kontakt med honom.
Så småningom drar sig Sebastian tillbaks och vi andra kan dricka te och prata vidare.
Jag åkte sen och träffade den humanistiska officianten Noomi Liljefors som begravningsbyrån hade rekommenderat.  Ett känslosamt och viktigt möte.  Jag fick en del nya uppslag till begravningen.
På kvällen åkte jag sen till Monika för att få prata med henne direkt för första gången sen Sebastians bortgång. Vi har ju bara kommunicerat via sms…
 Jag berättade för henne om allt som hade hänt i samband med de budskap hon fått av Sebastian och som hon sen smsade oss.
 Hon blev alldeles chockad själv över att dessa varit så pricksäkra eftersom hon själv hade tyckt att det mest var en massa obegripliga meddelanden som inte verkade ha någon relevans.
När jag sitter där så börjar det återigen tjuta och slå lock för mina öron vilket det gjort på oss allihop sen Sebastian gick över. Vi har förstått att det kan ha ett samband med chocken (det vet alla som har läst lite psykologi), men det kommer och går alldeles för regelbundet oregelbundet om man kan säga så.
Monika frågade om vi hade hittat halsbandet än så jag berättade att jag hittat en Adidas-kartong i skåpet ovanför garderoben hemma hos Sebastian.         
Sebastian och Johanna
 - I den låg ett brunrött smyckeskrin (ett av mina gamla tror jag), gjord av plast som innehöll ett par halsband och andra smycken. Bl.a. det halsband som både jag och Manda hade tänkt på direkt när vi fick smset uppe i Dalarna. Under Adidas kartongen fanns ytterligare en kartong med ett träskrin (av ljust trä) som hade en oval form.
Den innehöll en del andra smycken bl.a. en tjockare halslänk som Sebastian fått när han slutade nian. Hanna hade sen Dalarna haft en känsla av att det rörde sig om ett läderhalsband med hänge från Thailand, men något sådant hittade vi inte.
Monika blev alldeles tårögd och fick rysningar när jag berättade om asken och sa direkt att det var den. 
Sebastian meddelade att det var det halsbandet som jag och Manda trodde, att det halsbandet var laddat med kärlek och därför skulle gå till Johanna (sen den dagen har Johanna burit det halsbandet).
Hon visade också hur Sebastian hade sett ut när han visade sina ärr på magen. Hur han hade dragit upp sin vita tröja med tryck på med båda händerna och sedan pekat på ärret och jämfört med de olika känslorna; att dö eller att bli rakad på magen av sin kusin när han var tre år.
Det börjar plötsligt tjuta i mina öron så mycket att det slog lock för dem och jag gjorde som Bitte sagt och bekräftade det som hände hela tiden varpå tjutet pågick hela tiden jag var där i stort sett.
Vi beslutade då att försöka meditera ihop för att se om det kom upp något för mig då, men det gjorde det inte. Däremot började Sebastian meddela sig med Monika igen.
Han sa att jag skulle skriva och att han skulle jobba för att jag skulle kunna leva på det. När han sa det så slöt hans farfar upp vid hans sida och bekräftade det.
Monika sa att det här budskapet hade de kommit och sagt till henne redan från början, men hon tyckte att det var väl magstarkt att säga det till mig via sms (hon kunde ju inte veta att jag redan hade satt igång att börja skriva nästan på en gång eftersom jag redan i Dalarna sa att det kändes som om jag måste göra något med all den information vi fick från Sebastian hela tiden, det måste tjäna något större syfte…).
Sebastian tyckte att jag skulle sitta och skriva i Dalarna för att samtidigt läka såren och försonas med själarna i huset.
Det däremot kommer inte att hända eftersom det inte finns något som skulle kunna få mig att sova själv i det huset. … i och för sig sa han inget om att sova själv…

Sebastian sa också att jag skulle kunna ha en kommunikation med honom, men att det kunde ske via symboler, föremål som flyttades (då skulle jag inte bli rädd) eller genom skrivandet eller dylikt till att börja med.
Han sa att han försöker meddela sig på det sätt som han tror att han når fram till var och en av oss, så han uppmanade oss att vara lyhörda.
Han påpekade också att jag nu inte skulle förvänta mig att saker och ting skulle börja röra sig hela tiden; tänk inte, känn!

När jag vaknade på morgonen fick jag följande sms av Monika:
"Fina underbara! Tack för igår…
Tankarna snurrade igår…
Boken är viktig, för dig, för Sebbe och för alla läsare…
En berättelse för alla tvivlare om livet på andra sidan"
Massor av kramar
Mon
Får väl se om hon och Sebastian får rätt!

Fortsättning följer


1 kommentarer:



Sissi sa...
Det är helt ok att lägga till era egna upplevelser kring Sebastians bortgång eller ställa frågor om det ni inte förstår eller vill att jag ska utveckla. Om det är någon som har liknande erfarenheter som de vi har haft och vill delge alla de som läser den här bloggen så får ni gärna göra det. Det behöver inte handla om Sebastian... Jag är så glad att det är så många som läser den här bloggen, över ettusenfemhundra läsare än så länge (går inte att se hur många av dessa som är unika, men i alla fall...) Allt gott! Sissi

S/4

Fortsättning
Jag bestämde mig redan från början att jag inte skulle censurera något av det som Sebastian förmedlade genom olika personer hur otroligt det än verkade. Jag har därför skrivit ned så exakt det har varit möjligt.
När jag nu går tillbaks i mina anteckningar så förstår jag själv hur otroligt overkligt allt kan låta när man läser om det.
Det är därför oerhört skönt att det är så många runt omkring mig som haft egna upplevelser av Sebastians ihärdiga försök att få kontakt med oss. Det var inte lika lätt för mig själv i början och jag kan väl inte påstå att det är lätt nu heller, men jag gör mina framsteg och jag börjar också kunna ha en bild av hur det fungerar där Sebastian är.
Jag har så klart läst en massa och jag har också diskuterat en hel del med olika människor som har sina teorier om hur det är. Resten har jag fått till mig genom egna övningar och genom de övningscirklar jag har gått.
Det som också har varit så skönt hela tiden är att det inte bara är personer med relationer till oss i familjen som Sebastian har kommunicerat med. Han bemödade sig verkligen med att försöka få kontakt via alla som hade förmågan att ta emot, Sannas frisörska t.ex.:
Någon månad innan Sebastians bortgång hade Sanna hittat en frisör, Susanne, som arbetade med alternativa behandlingar när hon klippte och färgade hår. Sanna hade blivit väldigt nöjd med resultatet och hade fått en ny tid under de här dagarna när allt hände med Sebastian.
På grund av det som hänt så ställde Sanna in den tid hon fått. Hon talade in ett meddelande på telefonsvararen där hon sa att hon måste ställa in på grund av att det hade skett ett dödsfall i familjen.
Den sextonde september bestämde sig Sanna för att gå till Susanne ändå, hon kände att hon behövde få bli lite omhändertagen.
Sanna var sen så hon hann inte få den Indiska hårbottenmassage som hon hade önskat få, men då sa Susanne att ”jag lägger mina händer lite på dig för att ge lite healing i alla fall”. Hon hann inte mer än börja så ryckte Susanne till och sa: ”Det står en ung man här” och då ler ju Sanna (det kändes också som om hon hade luft i hela huvudet berättade hon), ”ja” säger Sanna.
Då säger Susanne ”det gick väldigt fort, snabbt, han fick mycket hjälp att komma över så fort”.
Susanne säger vidare: ”Han valde det själv va”? Sanna säger. ”Va, nej, det var en artär som sprack i hjärnan tror dom”.
Då blev Susanne tyst som om hon lyssnade och sen sa hon; ”det var meningen, det var så här det skulle vara” (det ingick i den stora planen någonting) sen sa hon också;
”alla visste om det” eller ”alla inblandade visste det här från början”. ”Det var meningen från första början. Det var aldrig meningen att han skulle vara här länge. Han skulle inte leva ett inrutat liv… med familj och så, det visste han. Han hade andra uppgifter här…”

Någonstans i det här säger hon också med eftertryck och förundran ”Han var en VÄLDIGT vis själ”!
Sen frågade Susanne: ”Hade han hund”?
Sanna: ”Ja Sissi” (men hon kunde ju inte veta att det var jag),
Susanne: ”för det är en hund här med honom”
 Sanna: ”Det finns en som lever och en som dog för ett halvår sen”.
Susanne: ”Det är den som dog.  Jag får upp sju veckor”,
Sanna: ”vadå”?
Susanne: ”Om sju veckor (från nu) ska han göra någonting annat (kanske sa hon ”någonting stort), men till dess går han in och ut ur den här dimensionen väldigt lätt”.
Sanna berättar vidare: Jag tror att det är i det sammanhanget Susanne säger ”mamma –  hans mamma kommer att ha direktkontakt med honom” (där fanns det ingen tvekan), sen lägger hon handen på sitt hjärta och säger, ”men hon måste öppna upp först” och klappar på sitt eget hjärta.
”Det är inte bara den här sorgen hon behöver bearbeta utan det är även gammal sorg”.
Sanna: ”ja, jag har hört det här förut, men hur gör man för att öppna upp”?
Susanne: ”hon håller redan på”!
Sanna kommer då på att hon sagt det där om sju veckor och frågar; ”om han nu ska någon annanstans hur ska hon då kunna ha direktkontakt”?
Susanne: ”hon kommer även att kunna ha direktkontakt med sina guider och genom dem kommer hon alltid att kunna nå honom”.
Sanna: ”Sissi saknar hans armar, hon vet ju om det här med det andliga men det är så svårt…”
Susanne: ”Det är två skilda saker, själen känner ingen sorg, sorg hör till det jordiska och man ska ju sörja. När man förstår att det är två skilda saker så är man redan där. Då är man lugn och trygg i det”.
Hon skrattade till och sa att ”han har roligt och skrattar där han är”!
Allt detta sa hon snabbt och utan någon som helst tvekan.
Sen pratade de om allt som hade hänt där i Dalarna och Sanna berättade om grabbarna och då sa Susanne att ”det KÄNNS som att han valde dem som skulle vara med; nära men inte FÖR nära så att de skulle klara av det”!

Sanna tackade så mycket för förmedlingen och Susanne sa ”Tack själv” så här har jag aldrig pratat med någon kund tidigare!
(Sju veckor från den dagen fick vi tid för gravsättning visade det sig och sju veckor från den officiella dödsdagen så var begravningen, så frågan är från när man skulle räkna de sju veckorna? Hon kunde ju hur som helst inte veta något om detta, vi visste ju inte själva.)
Till historien kan tilläggas att Sanna och jag kvällen innan suttit och pratat om vilken mening allt det här med Sebastians död kunde ha och jag sa, i ett anfall av bitterhet, att ”om de nu har tagit min son så får de banne mig se till att vi får en direktkontakt där jag både kan se, höra och känna honom”(vilka de skulle vara kan man ju undra, men jag sa så i alla fall)
När jag sen gick och lade mig på kvällen så kom jag för första gången på att jag kunde be mina hjälpare och mitt högre jag om hjälp med att öppna upp en kanal så att det gick för Sebastian att komma fram. Jag kom också på att Sebastian kanske inte kunde läsa tankar så jag sa det rakt ut i luften att ”nu vill jag faktiskt att du försöker ta kontakt med mig”!
Jag somnade och vaknade av att väckarklockan ringde och när jag skulle stänga av den så var den aldrig på, jag gjorde mig då beredd på att Sebastian kanske skulle ”visa sig”, men han kom aldrig.

Jag somnade om och vaknade efter en stund att det tok-regnade på fönstret. Jag försökte återigen göra mig beredd på att Sebastian kanske skulle komma, men blev trött och lade mig tillrätta igen.
Då kände jag någon som killade mig på högerarmen. Kanske var det Sebastian, jag tror det…
Under den här tiden skulle ju begravningen ordnas och det var många planeringsmöten med alla inblandade.
Vi skulle också försöka få tag på alla Sebastians vänner och se till att de som inte redan var informerade skulle bli det. Vi ville också försöka få tag på de barndomsvänner som han fortfarande hade kontakt med.
Det märkliga var att det verkade som om han på ett eller annat sätt varit i kontakt med alla sina vänner de sista veckorna av sitt liv.
Under dagistiden var de tre killar som alltid höll ihop. De var alla småbrorsor till tre tjejer som också hängde ihop. Vi som var föräldrar till dessa barn höll också ihop under några år.
En av dessa mammor jobbade på Fonus visade det sig när vi kom dit för att prata om begravningen så där fick vi möjlighet att informera en av dessa dagiskompisar, den andra hade vi fortfarande kontaktuppgifter till.
En annan vän som det inte gick så lätt att hitta rätt på dök upp via en förälder till mina elever.
Ytterligare en annan barndomsväns mamma stod plötsligt utanför min port i sin bil och hade ingen aning om vad som hänt Sebastian.
På det här viset hade Sebastian, eller vem det nu var, sett till att vi kunnat informera alla vi kunde komma på.
Vi började också få klart för oss hur vi ville att begravningen med efterföljande minnesstund/gravöl skulle gå till.
Det skrevs på tal och det letades bilder till bildspel samtidigt som officianten jobbade på att intervjua Sebastians vänner och oss för att få en bild av vem han var.
Under allt detta ståhej så fortsatte den andliga utvecklingen hos oss alla (var och en får bestämma själva vad de vill berätta om, men det skulle vara fint om någon av er ville komplettera med era egna upplevelser i kommentarrutan nedan).
Jag ger er några av de daganteckningar jag gjorde från den tiden:
2010-10-02
Jag drömmer om en vänthall där vi alla sitter och väntar på att Sebastian ska iväg någonstans. Vi vet att han egentligen är död och vi sitter alla och ”håller färgen” för att inte visa att vi egentligen är väldigt ledsna för att han måste vidare.
Sebastian är där och har på sig sitt vita linne, han är också ledsen!
Vi jämför våra olika bilder vi har i våra kameror och försöker sammanställa alla och också välja ut några bilder tror jag…
Plötsligt visas en bild av Sebastian som gör att jag tappar kontrollen och börjar storgråta, varpå Sebastian blir jätte ledsen (mer känner än vet jag) och jag vaknar, fortfarande väldigt ledsen…
Det är ju Mandas 18 årsdag idag och det gör ju inte saken lättare. Jag kommer av någon anledning att tänka på några bilder jag hade i min förra mobil som visar en morsdags-frukost som Manda och Sebastian bjöd mig på. Mina glada och spexande ungar!
Eftersom den mobilen blev stulen i Thailand så kände jag mig lite extra ledsen för det just nu. Jag tänkte att jag ändå skulle kolla en gång till om bilderna ändå inte fanns i min nuvarande telefon.
Detta gjorde jag trots att jag bara här om dagen letat efter bilder på Sebastian i den utan att ha sett just de bilderna.
Jodå där fanns de, jag blev jätte glad och jag visade dem för Manda som ett extra grattis till henne från Sebastian och hon blev väldigt rörd.
2010-10-03
Hemma hos min kära vän Michaela träffar vi ytterligare två medier Camilla och S (har inte kollat om jag får uppge hennes namn). S såg en massa saker, mest en massa symboler och meddelanden till Natayo (som han förstod och kände igen), men det som rörde oss alla var att S sa att Sebastian var frustrerad för att vi inte lät honom gå vidare.
Hon gick ut i hallen och sa att hon gick igenom en sorts port som Sebastian visade henne att han ville gå igenom, att det kändes lugnt och skönt när hon gick igenom den. Det var ett tecken på att han ville få vår tillåtelse att gå över.
Jag sa: ”Ja absolut, vi har inte försökt hindra honom, han har själv sagt att han ska stanna i 7 veckor”.
Enligt S gick han då över.
Hon antydde sen att han redan var tillbaks igen med ett sneglande på Hannas mage.
…Jag vet inte, jag kände mig lite skeptisk,  men började ändå tänka på och undra om det kunde vara Sebastians tvillingsjäl som hade gått ner… att Sebastian skulle vara tvungen att återvända så snabbt tyckte jag  kändes lite taskigt, däremot kanske hans tvillingsjäl…
Jag vet att jag någonstans läst eller hört att tvillingsjälar inte kan vara nere på jorden samtidigt, så kanske att det ingick i planen att byta plats när Hannas nya bebis kom.
Vi skulle få tecken under kvällen sa S…
Hanna hade värkar och födde lilla Nodinn´dagen efter (den 4/10 alltså en månad efter Sebastians officiella dödsdag).

2010-10-08
Innan jag kom igång med att skriva mitt tal till Sebastian så hörde jag ett papper ramla ner på golvet. Jag tänkte att det nog var ett av korten på Sebastian.
När det hade landat på golvet så hörde jag hur det åkte fram och tillbaks på golvet innan det stannade. Jag tog för givet att det var Sebastian som hörde av sig och blev naturligtvis jätte glad. Jag gick ut för att se vad han ville visa mig, men det fanns absolut ingenting som hade ramlat ner vad jag kunde se…
Här om dagen skulle jag kolla igenom Sebastians filmer från Magaluff. Jag kände mig lite nervös för vad jag skulle få se och hur det skulle kännas. När jag kom till ett avsnitt då jag själv började känna mig osäker på om jag faktiskt skulle/ville se vidare (det blev lite för grabbigt och ”fylligt”) så började filmen snabbspolas och var helt omöjlig att varken stänga av, spola åt andra hållet eller göra något över huvud taget.
Jag började skratta och sa högt till Sebastian att jag inte hade tänkt titta vidare och då kunde jag faktiskt stänga av.
2010-10-14 Camilla (certifierat medium) träffar mig Natayo, Manda, Hanna, Nayeli och Nodinn´ (Nayeli och Nodinn´ är mina barnbarn) hemma hos oss.
Camilla sa genast att ”Sebbe sitter med Nayeli i soffan så här” (Camilla visade hur Sebastian brukar sitta; hängigt med armarna bakom nacken).
Hon vände sig till Natayo och berättar för honom om hans tidigare liv som jag inte kommer att gå in på här.
Hon berättar också om Mandas tidigare liv vilket jag inte heller tänker kommentera här.
Det jag ändå vill nämna i samband med det är när Camilla pratar om de energier som Manda har och också har haft i tidigare liv så säger Camilla att Sebastian kommer in och kommenterar retfullt; ”överklass med dig du har blivit uppassad, inte konstigt din borgarbratt, lite som Maria Antoinette, du har alltid varit lite fin” skojar Sebastian kärleksfullt vidare.
När Camilla kom till Nayeli så konstaterade hon att ”hon går hon sin egen väg och det ska hon göra, den är utstakat, hon har en stark vilja. Hon har valt fasta föräldrar som kan se vad hon behöver.
Hon är kreativ, hon sitter inne på sanningar. Nayeli och Nodinn´ kommer ner i par, deras själar är ihopkopplade” säger Camilla.  
"Ni ska skydda henne och omsluta henne med vitt ljus så att hon får vara barn, hon har tentakler åt alla håll. Hon kan visualisera tydligt och hon har kraften att få affirmationer att slå in, både negativt och positivt.
Hon har medlat i många konflikter och hon kan argumentera för sin sak. Hon har mycket ”gamla” vänner från tidigare liv som hon leker och kommunicerar med. Hon kan vara på alla plan samtidigt. Hon sitter ofta i Sebbes knä”, berättar Camilla vidare.
När Camilla ska prata med/om mig så börjar Sebastian att kommunicera och visa saker:
”Hatt, han brukar ha hatt, det ska ligga en hatt på kistan, hans hatt! Wherever you lay your hat is your home”, nämn det på något sätt på begravningen säger Camilla, han är med överallt.
Han visar Camilla pizzakartonger, ölburkar, soffa, TV. Sjuttiotals grovt tyg, brun, orange?
(Camilla beskriver på pricken de möbler och de saker som fanns i rummet när Sebastian dog)
När han gick över /”Pekka Poppers”/ mjukisbyxor med häng hela tiden. Inget sorgligt över ”hänget”.
Dödsögonblicket beskrev han för Camilla att det var som att stänga av; vrida ner volymen, mörkar ner eller som att skruva ner ljuset.
Han berättar att han seg sig själv ovanifrån och han var väldigt lugn hela tiden.
Helt ok var det. I all dramatik var det inte dramatiskt för honom. Han var kristallklar. Han gick över när det var som bäst. Samtidigt förstod han och det var ok.
Han har varit hos er hela tiden, på begravningsbyrån och överallt. ”Faan, de e ett jävla jobb”! säger han …han svär mycket… ”kunde ni inte vara på samma ställe” Hatten rullar ner och rullar upp på armen ”End of the story” liksom.
Han är med hela tiden och säger att ”det är bra att morsan hade de här flumkontakterna, frustrerande att inte kunna prata när man vill”.
Camilla säger: ”Monika hade med det hela att göra? Att han kände henne, kände han Monika”?
Sebastian säger någonting som jag inte hinner uppfatta ”Krångligt att vara på andra sidan när man ska vara..... ”
Camilla säger: ”Han har suttit och hängt rätt mycket när ni har varit på begravningsbyrån o.s.v. Ibland har han funderat på musiken ni har valt. Försöker muntra upp oss, han är tillfreds med det”.  
”Hockey, hockeykillar, drev ni med hockeyfrillor? Frågar Camilla. Ja, ni drev med dem” säger Camilla mer till Natayo än till oss andra tror jag! ”Apfrillor/hockeyfrillor=fult”!
Jag frågar om Sebastian kan förtydliga det där med svart-vit-schackrutigt som han sa till Monika?
Camilla säger: ”Tyg eller något som fladdrar/flagga? Domartröja? Något med tyg? Evenemang som han skulle på? Målflagga - racerbilar? Någon slags motorsport”?
Hon säger att Sebastian säger: (här gick det så fort så här skriver jag bara stolpar) ”Drar ni upp den där gamla skiten? Någon vän till honom – sugen på att köra – sitter bakom ratten – han gick i mål lite för tidigt. Han säger nåt om nån schackrutig hjälm och Camilla har en frågande blick.
Senare säger Sebastian att ”det ingick i dealen; skulle han gå så skulle han kunna fortsätta prata med oss”.
Han tycker också att det är bra att vi bestämt att det ska vara gravöl – ”glad att det blev det, kommer att dunka folk i ryggen”.
Camilla säger att bilden på hans ögon avslöjar att han inte var riktigt mänsklig. Han var en ängel på jorden, det syns i ögonen.
Sebastian tackar för att han har fått vara en del av oss. Det kan tyckas som en lång tid för oss, men det är en kort tid för honom tills vi ses igen. Han går ut och in i världarna.
Sebbe visar ett minne för: Kladd med tuschpenna och Hanna blev arg. Retsticka.
Hanna är inte så lätt att få igång nu för tiden säger Sebbe och låtsasboxas.
Manda är fina ladyn och Hanna är mer jordnära, henne kan man mer ”buffa” på.
Hos Manda sket det sig mer om man gjorde så.
Han vill beskydda Hanna: Yrke, studera någonting? (hon är för övrigt nyss utbildad till friskvårdsterapeut) han vill hjälpa henne med något. Han har mer samma energier som Hanna än som Manda som hade finare ”stamtavla”. Vinthund kontra Irländsk varghund.  
Sebbe kommer att hjälpa Hanna i hennes yrke. Hon borde hålla på med alternativmedicin, healing, örter, läkekonst, homeopati och kinesologi.
Han vill ta hand om Hanna. Det var ingen slump att Nodinn’ kom när ni var hemma hos Michaela. ”Tur för er att ni döpte honom till Sebastian” säger han skämtsamt till Camilla (att Nodinn’ heter Sebastian i mellannamn är inget som Camilla kunde veta något om).
Till sist får vi ställa egna frågor och jag frågade varför Sebastian verkade så negativ till att jag skulle byta jobb innan han dog?
”Vad tror du”? frågade Sebastian då
”Jag har mina aningar (jag trodde själv att han på något plan visste att han skulle dö och därför tyckte att jag skulle stanna kvar på mitt dåvarande jobb och slippa den förändringen under hösten), men jag vill höra från dig Sebastian”! sa jag.
”Du är en fri själ – du kommer att känna dig begränsad (om jag skulle ta en anställning istället för att fortsätta med det egna företaget)! Men det är bra kanske ändå att du har en ram att hålla dig till. Allt är som det ska nu” sa han.
”Varför är jag så yr i huvudet nu för tiden”? frågade jag
”Du är yr på grund av att du håller på att uppgradera dig hela tiden” svarar Sebastian
Han säger också att han ser fram emot begravningen, att alla samlas. Han fokuserar mer på det än det som har varit.
Han har stannat hos oss längre än han skulle här på jorden. Han hade stort inflytande på sina guider vilket gjorde att han kunde stanna ett par tre år till, men de har ”flåsat honom i nacken”, sa han
Det har funnits andra tillfällen tidigare för honom att gå över. Vilka då undrar vi?
-          ”Det var vinter och det var is. Det var någon annan än Sebastian som körde en bil som han åkte i. Det här vet inte ni om. ”Då kunde jag ha gått över” sa han.
-          En annan gång var det något med hjärtat och en tredje gång var det något med en cykel ut i gatan.
(Vinterkörningen fick vi bekräftat av en av lumparkompisarna på begravningen och hjärtat tror jag var den gången jag hittade honom i sängen, när han såg ut som om han var död som jag har berättat om tidigare. Det är också intressant att vid detta tillfälle hade det inte funnits något tecken på att hjärtat skulle vara inblandad i dödsorsaken. Det vet vi dock nu att det var det som var den slutgiltiga orsaken till hans död som dock förmodligen startade med att det hände något i hjärnan).
Anledningen till att han inte gick när han borde var att vi inte var redo för att låta honom lämna oss. Han försköt det ett par år.
Det var en gåva att han kom ner.
Till sist frågade jag om fullmånen har betydelse för mig nu sen Sebastian gick över. Det kändes nämligen som om den hade det?
”Då har du lättast att få kontakt” fick jag till svar!
2010-10-19
Sanna gör ett nytt besök hos ”Frissan”:
”Du är aldrig ensam när du kommer” skrattar Susanne när Sanna kommer ”du har alltid många med dig”.
Sanna fick en annan slags healing den här dagen eftersom hennes energier var på bottennivå. Hon fick ett visitkort till en annan healer som skulle kunna hjälpa henne med att återfå energin.
Susanne sa vidare ”Han är ju här, men jag har sagt att han bara får säga viktiga saker idag eftersom jag själv har haft en tung dag och inte orkar med så mycket”.
Det gick Sebastian så klart med på.
Rätt vad det är utbrister hon ”Kakor – jätte viktigt - måste bara fram. Han har nämnt kakor förr, var han kakälskare eller vad? Kladdiga kakor inga torra!”
”Vad han vill säga är att för honom är kakor glädje, barndom, mysigt, skratt!
Vill att ni ska minnas honom som barn. Han var så oskuldsfullt lycklig då. Finns det något kort när han sitter på en trehjuling?
Han vill att vi ska tänka på honom som det oskuldsfulla lyckliga barnet som han kände att han var.
Jättemysigt!
Barndom, mycket skratt!”
(Till saken hör att vi, Sebastians familj, de senaste dagarna tagit fram alla foton från Sebastians liv och sorterat in dem i barnbilder och vuxenbilder vilket för mig och alla andra har varit ett väldigt känslosamt arbete. Särskilt att gå igenom hans barndomsbilder har varit jobbigt för mig.)
”Han säger att ni får ju ha på er vad ni vill på begravningen och vill ni ha svart är det ok, men vill ni inte ha svart så är det HELT ok för honom för han ser det som en fest och han ser fram emot den. Han ser fram emot att träffa alla, att alla är samlade.
För honom är det färgsprakande! Han ber oss också hålla koll på ljusen för det kan mycket väl hända att något blåses ut. Han ska försöka blåsa ut något”
 (Gissa om vi kollade och mycket riktigt så fladdrade ett av de tolv ljusen ordentligt).
Susanne frågade också om Sebastian spelade musik, men Sanna sa att han lyssnade väldigt mycket på musik och han var bra på att samla på sig musik som kunde passa olika tillfällen.
Susanne sa att Sanna skulle ta med en skiva gjord på Kolmården av Lilly Öst (som handlar om att vi ska vara rädda om djuren, delfiner i synnerhet och jorden i största allmänhet) vi kunde spela av den och sen lämna tillbaks den.
Skivan valdes ut efter det att Susanne drog sin hand genom sin skivsamling och Sebastian sa stopp när den kom fram till denna.
2010-10-22
Idag var det Sebastians begravning, vilken blev en ljus och kärleksfull ceremoni som lyfte mig och många fler.
Bitte och Monika var med och Bitte berättade lite snabbt redan vid defileringen att Sebastian stått och lagt en hand på allas huvuden när de gick förbi.
Bitte var sen tvungen att gå och var därför inte med på den fina minnesstunden/gravölen efter, men vi pratades vid på telefonen dagen efter.
fortsättning följer..

2 kommentarer:


Anonym sa...
Tack Sissi! Det är svindlande och hoppingivande det du skriver. Längtar efter middag och att få höra mer! Kram Caroline (en trappa ner)
Sissi sa...
Det känns väldigt skönt att du tycker det Caroline och att du också berättar det! Det sitter alltid fint med en middag så det kan vi väl försöka få till snart :) Kram


 






 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar